Ett gemensamt besök på Forsmarks kärnkraftverk är tydligen för magstarkt för somliga i Liberalerna. Visst att partiet vill vara del av samma block, men att synas på bild ihop med någon från Sverigedemokraterna är tydligen att gå för långt.
Svensk blockpolitik har i någon mån alltid präglats av animositet mellan partierna. Socialdemokraterna har i alla tider hållit Vänsterpartiet på behörigt avstånd. De borgerliga partierna spenderade större delen av efterkrigstiden i luven på varandra innan partiledarna gick med på att figurera i tillsammans i media.
Att den politiska kartan efter förra valet ritades om har föga förvånande också följts av svårigheter att låta nya samarbeten bli synliga. Liberalerna har särskilt haft svårt att navigera då dess medlemmar och politiker vill dra åt olika håll. Tryggast för partiet verkar vara att inte synas eller ta ställning.
Arman Teimouri (L), riksdagsledamot för Värmland, är tillika energipolitisk talesperson. Han ska tillsammans med motsvarande politiker i andra högerpartier besöka Forsmarks kärnkraftverk. Delorganisationerna Liberala kvinnor och Liberala ungdomsförbundet var snabba med att kritisera resan och kräva att den avbryts. Även ledande personer i partiet i Göteborg och Stockholmsregionen har vädrat sin vrede.
Teimouri säger att han av privata skäl bara kommer besöka Forsmark, annars är planen att företrädare från Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna kommer besöka fler kraftverk och kampanja för en gemensam energipolitik.
Att även Liberalerna är med på uppgörelsen torde fodra att också kampanja för den. Men uppfattningen hos vissa i partiet verkar vara att det är onödigt om inte också förkastligt då även talespersonen från Sverigedemokraterna närvarar.
Minnet verkar vara kort. Större delen av mandatperioden har spenderats i socialdemokratiskt hägn och med interna strider som nära nog slitigt Liberalerna i bitar.
Ledningen har fått med sig större delen av partiet på att återgå till att stödja Moderaternas statsministerkandidat. När det hände blev det intern storm men så snart den interna oppositionen lagt ned sina facklor och högafflar började opinionen stiga.
Med intern enighet, åtminstone utåt sett, har Liberalerna kunnat skapa sig lite avstånd till fyraprocentsspärren. Ett andrum lagom till valrörelsen. Men nu är det alltså dags igen.
Frågan är vilka som är villiga att rösta på ett parti som inte kan välja sin politiska linje. Om det inte ens är säkert att Liberalerna är del av högerblocket kan det inte heller räkna med stödröster från liberala moderater.
Om Liberalerna ska vara en stark röst för borgerlig liberalism och därtill vara en del av regeringsunderlaget kan den här typen av interna strider inte ta över dagordningen. Allra minst i en valrörelse.
Energipolitiken är högt på den politiska agendan. Högerpartierna är eniga och den politik som nu får brett stöd ligger nära det som Liberalerna länge har stått för. Att förta chansen att visa upp det är ett misstag. Ett som kan stå partiet dyrt.