Att vara snäll är inte det enklaste här i världen. Jag är på vakt mot mina egna välmenande sidor. Alltför ofta är jag så ”snäll” så att jag blir alldeles utmattad eller håller på att drunkna i trevlighetsträsket bara för att slippa behöva ta verklig ställning eller social friktion.
Snällheten är förvirrande. Lika svår att urskilja från vanlig feghet eller undfallenhet som det är svårt att skilja mellan en snösiska och en gråsiska. Därför studerar jag godheten och snällheten med läsglasögonen på. Människor som blir utnyttjade för att de inte sätter gränser är inte snälla får jag snabbt veta. Även om de har den vänaste uppsyn och mildaste röst. Även om de kan citera ur kärlekens alla böcker och älskar både gulliga djur och bebisar. De försöker inte göra något gott. De försöker bara slingra sig ur en situation som skulle ställa krav på dem eller innebära en konflikt. Den sortens snällhet är bara oberäknelig och vänder sin kappa bak och fram och ut och in tills den just inte längre vet vare sig ut eller in. Den sortens snällhet är en fegis. En behaglig inställsamhet som begränsar världen istället för att förbättra den.
Det är alltså i ynkryggarnas lag som min egen snällhet så flitigt hoppar in som ytterforward?
Att vara genuint snäll är istället att vara godhjärtad, modig och vuxen. Djup, välvillig och innerlig. Att tillitsfullt ställa krav på omgivningen och sig själv för att uppnå större rättvisa och jämlikhet. Äkta snällhet är ofta skarpögt tvär och inte ett dugg änglalik. Den tar ställning och sätter gränser. Prövar och omprövar. Den är stryktålig, inte ömtålig. Den är trotsig, resistent och envis. Stark och arbetsvillig som en ardennerhäst. Att vara god innebär att vara redo att ta ansvar, inte bara för sig själv.
Elakheten är lättare att känna igen. Den hoppar inte över bäcken tre gånger i rad medan den skriker tjohoo. Den är för lat. Grymheten ser inte barret som myran tappat och lägger det tillbaka på sin plats i stacken. Den är för blind. Illviljan och aggressionen rusar förbi alla skönhetens väsentliga detaljer eftersom de har för bråttom med sitt. Hatet sätter sig inte på knä framför en sten och försöker reda ut vad som står i kartlaven. Det stela hatet böjer alls inte knä för någon, vare sig en orkidé, groda eller barn, eftersom det skulle kunna uppfattas som respekt eller vördnad.
Vi kan inte tänka gott i det samvetslösa ens om vi använder varje hjärncell i uppdraget. Lika lite som vi kan curla fram det underbara ur ren skit utan att kvasten blir lortig och vi får träningsvärk i moralen. Vi kan inte vända andra kinden till i alla lägen utan att bli lite bortvända. Inte heller meditera bort det hemska under ett skogsbad i det gröna. Även om vi gör det aum och aum igen.
Den mesiga mjukhet vi felaktigt ibland döpt till godhet kommer aldrig att kunna besegra de stenhårda skoningslösheter som hat för med sig eftersom det plyschmjuka alltid veknar när konfrontationen väl sker. Det är kreativiteten med sin fantasi och fantaså och den mogna, resonerande snällhet som erbjuder motstånd genom kunskap och varför inte en rejäl portion humor som kommer att stå på segerpallen mot elakheterna i världen.
Jag ställer mig med ryggen mot en gammelfura som skulle jag själv kunna bli lika rakryggad som den. Detta träd tillhör sorten som står kvar och gör rätt, istället för lätt, oavsett den turbulens som nuets polariserande vindar skapar. Att vara snäll är verkligen inte det enklaste här i världen. Och det är sant som Pippi säger att den som är stark måste vara snäll, men det är också sant att den som är snäll måste vara stark.