Henrik L Barvå: Vem tar vem efter valet?

Signerat | Val 2022
PUBLICERAD:
Tisdagskvällens partiledardebatt i Expressen TV.
Foto: Fredrik Sandberg/TT
Än en gång kommer valrörelsen att mer handla om regeringsfrågan – vilka som skall regera med varandra efter valet – snarare än om de politiska sakfrågorna. Och det är partiernas eget fel.

Såväl väljare som politiker brukar ofta beklaga sig att det i nyhetsrapporteringen ges alltför stor uppmärksamhet åt det politiska spelet istället för vad partierna faktiskt tycker och vill göra. Och visst är media medskyldiga till att så stort fokus läggs på vem som tar vem, men partierna har sig själva att skylla. Hade de inte med sådan frenesi ägnat sig åt detta spel hade det inte funnits så mycket att rapportera om.

Hur kan de enas?
Foto: Amir Nabizadeh/TT

När vi sedan har partier som inte ens går ut med någon egentlig politik för väljarna att ta ställning till blir det än värre. Och det är precis det som Socialdemokraterna gjort. De är fullständigt skamlösa med att de inte har något att komma med. Partistrategerna har satsat allt på en "presidentvalrörelse", där man hoppas kunna vinna genom att sätta fokus på statsminister Magdalena Andersson (S) och det relativt höga förtroende hon har.

Frågan är om det verkligen kommer att fungera eller om det blir för genomskinligt. S söker nu i princip ett öppet mandat för att göra precis vad som helst. Andersson har själv sagt att hon inte drar några "röda linjer" och har man inget lovat så kommer man heller inte att kunna bryta några vallöften. Men det innebär också att det kan bli en hel del vänsterpolitik när det oundvikligen skall förhandlas med de rödgröna partierna.

Vad vilja Socialdemokraterna, frågade en gång August Palm. Det svaret blir dagens S-parti skyldigt. Annat än själva maktinnehavet då.

Centerledaren Annie Lööf upprepade i veckan ett besked som hon gett långt tidigare, nämligen det att hon kan och vill sitta i regering med S. Bara den som inte hängt med i svensk politik den senaste mandatperioden kan ha blivit förvånad över det. Men hon vill inte att Vänsterpartiet skall göra detsamma, vilket förstås fick dess partiledare Nooshi Dadgostar (V) att reagera. Det är ett "absolut krav" för V att få sitta med i en S-ledd regering. Med det får förstås "icke förhandlingsbart".

Då om inte förr uppenbarades Magdalena Anderssons dilemma. C och V drar inte jämnt och att få med båda i en regering, eller ens stödja en S-regering, ter sig svårt. Någon dörrmatta har V visat sig inte vara längre. Å andra sidan har Lööf visat sig mindre dogmatisk mot samarbete eller stöd från Vänstern än från Sverigedemokraterna. Lägg till Miljöpartiet i ekvationen och det blir uppenbart kaosartat om de rödgröna skulle få majoritet i riksdagen efter valet.

Hur skall det ens vara möjligt att få ut någon politik av de rödgröna. V säger bestämt nej till Nato. Samtidigt befinner sig Sverige i en medlemskapsprocess. En regering sköter utrikes- och säkerhetspolitiken och fattar beslut kollektivt. Då kan inte V vara med, och inte heller MP. Ny kärnkraft eller skärpt migrationspolitik lär det heller inte bli om de rödgröna får något att säga till om, och minns Anderssons avsaknad av "röda linjer". Vad vilja egentligen de rödgröna? Inte heller där finns något svar då de spretar åt alla håll.

Då ser det betydligt bättre ut till höger. Det blågula blocket är visserligen inte så sammansvetsade som den gamla borgerliga alliansen en gång var, men det är sällan koalitioner är det, men de är eniga om rätt mycket. Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna vill ha en förändrad energipolitik, migrationspolitik och en politik som tar krafttag mot gängkriminaliteten. När det gäller den ekonomiska politiken och arbetsmarknadspolitiken lär de andra få driva SD framför sig, till exempel när det gäller arbetslinjen.

Frågan om vem som tar vem är också enklare att svara på där. M och KD kommer att ingå i en borgerlig regering, men inte SD. SD är helt enkelt inte regeringsfähiga nog och är innerst inne mer bekväma med att kunna stå utanför och kritisera när det passar. Frågetecknet är L, som Ulf Kristersson (M) nog helst vill ha med, och numera säger inte Ebba Busch (KD) nej till det heller. Men det gör Jimmie Åkesson (SD), och det kan falla på det. Att hålla L utanför regeringen minskar risken för konflikter, särskilt som ett antal liberalpartister inte är pålitliga.

Dock, en blågul majoritet är enda garanten för en förhållandevis lugn och stabil mandatperiod som kan få något gjort.

Henrik L Barvå

Politisk redaktör

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.