Han styr upp årets stora Fröding-fest: ”Jag tror Fröding mår ganska bra”

I dagarna tre ska Gustaf Fröding firas, på Alsters herrgård, i Karlstads centrum och inte minst på en resa Alsterdalen runt. Då blir det såväl bossanova som diktläsning.

– Äntligen! säger Fredrik Höglund, vice ordförande i Gustaf Fröding-sällskapet.

Att fira Frödingdagar kring den folkkäre poetens födelsedag är en tradition sedan länge. Under pandemin stukades traditionerna men nu bjuder i Gustaf Fröding-sällskapet åter in till ett fullskaligt firande, som innehåller dikter, skiv- och boksläpp, teater, bussrundtur, musik och mycket mer.

– Äntligen får vi ses! Årets program i magasinet är det första på tre år med publik, säger Fredrik Höglund, som möter NWT på trappan till Frödings minnesgård i Alster.

Hur mår Fröding, som poet och som minne?

– Jag tror Fröding mår ganska bra. Man ser att han citeras och används, mer än många andra poeter tycker jag. Det är väl mycket för att han är lyriker; att han är så tacksam att tonsätta gör att många av hans dikter lever vidare som sånger och det kan bli en ingång till poesin.

Hur mycket hjälper hans person till för att hålla minnet vid liv?

– Många fascineras ju av hans tragiska livsöde och hans varma person. Han är väldigt lätt att tycka om.

Samtidigt har det på senare år kommit upp mycket om Fröding och förhållandet till kvinnorna, att han gick till prostituerade... vad säger du om den sortens diskussion?

– Dels var det en annan tid, men han var inte särskilt typisk för sin tid heller. Han hade en annan syn på de prostituerade än hans samtida hade. Visst, han var deras kund, men han ville visa dem respekt på ett annat sätt än andra samtida gjorde. Idag tycker vi väl inte att det är respektfullt att besöka dem alls, men han hade en helt annan syn på dem, vilket han även skrev om i sina dikter.

Och hur gör ni i sällskapet för att hans diktning ska leva vidare?

– Det vi ständigt gör är Frödingdagarna, varje år, där vi försöker lyfta fram alla delar av författarskapet. Fröding har ju ett väldigt brett författarskap. Han var en folkskald och vi har sedan starten försökt vara ett stort litterärt sällskap. Det är vi fortfarande, vi är ett av de största i Sverige, men vi har försökt att även vara breda till verksamheten och inte nischa in oss på kanske bara den akademiska delen eller så. Vår årsboksutgivning är också väldigt varierad; ibland kommer det en vetenskaplig lunta, ibland är det biografier.

Hur mycket betyder minnesgården för att hålla Fröding levande?

– Jättemycket. Det är ju en liten paradox egentligen. Han bodde här ett halvår eller ett år när han var liten och sedan, i vuxen ålder, var han och mamman hyresgäster här i en flygel ett tag. Ganska snart efter att han föddes så försvann ju Alster ur familjens ägo, men ändå var det som kronjuvelen. Det präglade honom väldigt mycket, han tyckte att det var jobbigt att hans närmaste familj blev bortdrivna härifrån.

Det låter som Mårbacka... med skillnaden att Selma Lagerlöf, men inte Gustaf Fröding fick revansch?

– Det finns många paralleller. Bägge hade pappa löjtnanten som var lite misslyckade figurer. Alster förekommer i hans ungdomsdiktning, han drömmer tillbaka och när han låg i sitt pojkrum i Kristinehamn och läste Walter Scotts romaner om skotska fördömda klaner som fördrivits från sina gods, såg han paralleller till det. Det var ett motiv som följde honom. Han fick aldrig själv revanschen, men det känns ändå rätt att det är Alster som är minnesgården. Det är inget diktarhem som Mårbacka och Övralid eller Ellen Keys Strand, men som minnesgård är den ändå väl vald.

Har hans dikter något att säga oss idag då?

– Ja, det har de och det är något där musiken hjälper till. När man får musiken till, blir dikterna lättare att ta till sig. Både när Sven-Ingvars kom med sin I Frödingland-LP och när Mando Diao släppte sin skiva, lyfte de fram dikter som ingen lagt märke till förut. Anita till exempel var ju helt okänd innan Sven-Erik Magnusson hittade den, tonsatte den och tog med den på skivan, säger han och utlovar bossanovatakter när lokala gruppen Tant Grahn i helgen gör sitt skivsläpp.

Och hur hittade du själv Fröding?

– Jag är ju uppvuxen i Karlstad och har haft Fröding inpå knutarna hela livet. Jag och min bästis togs med av våra mammor på Frödingpromenaden som arrangerades i Brunskog och Mangskog under 70-80-talet, som var en vandring i Frödingmiljö. Det är två mil och jag var tio år. Det var dramatiseringar av dikterna och på nåt ställe satt det någon trubadur, så det var program hela vägen. Det där minns jag som första Frödingupplevelsen. Det har blivit ett livslångt umgänge med Frödings dikter.

Vad var det i hans diktning som fångade dig och som har hållit dig kvar?

– Han skildrar den lilla människan och skrönan, i ett sånt fulländat format. Han var perfektionist i formatet och kunde byta ut enskilda ord för att få rätt klang på en rad. Han var väldigt rytmisk och melodisk. Samtidigt sägs det ju att han förebådade modernismen.