Tanter måste få dansa!

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Tre glada tanter. Hoppas de fick dansa lite också.
Foto: Pressens Bild/TT
Nationalteatern åker på stor Sverige-turné och kallar den sin sista turné. Avskedet.

”Livet är en fest” syns som dekor på scenen och in kommer maestro själv Ulf Dageby skridande som en gammal lite framtung matrona. Som en Selma. Han går verkligen som en gammaldags drottning fram till mikrofonen och anbefaller att folk ska öka sina applåder för honom.

Det gör publiken så gärna, som de undersåtar de är.

Det är fullsatt på Cirkus i Stockholm.

Veckans varudeklaration

För några dagar sen invigde Lasse Anrell kulturveckan i Sunne med ett tal om kulturens och dansens betydelse i vår tid. Det här är första delen av det talet. Del två kommer om två veckor.

De flesta i publiken är i, vad man i bästa fall skulle kunna kalla, mogen ålder. Bäst före-datumet är nära på det där sättet som kan göra en leverpastej vansinnigt mjäll och god, i både textur och smak – eller nästan självlysande av överskattad självkänsla.

Det är kulturtanter och kulturfarbröder i en salig röra.

Kön utanför toaletten är lång och sinnlig.

I pausen är det längre kö till herrarnas än till damernas. Det har jag nog aldrig varit med om under ett kulturevenemang tidigare. Aldrig.

Jag tänker att det kanske beror på dels att Nationalteatern nog var främst männens proggband, med både gitarrsolon, Bob Dylan, Ulf Dageby och Totta Näslund och gitarrsolon igen – men dels också för att i det här stadiet är det prostataexpressen som rusar ut för att antingen beställa ny öl eller kanske kriskissa lite eller förebyggnadskissa. Det är ju sånt som män gör i kulturvärlden – fast helst lite diskret.

Kön är enorm, medan de lätt hukande männen står i sina kissbås och försynt låter det droppa lite försiktigt i porslinsbehållarna.

Kvinnorna däremot har knappt nån kö. De går resolut och handlingskraftiga in och gör ifrån sig, lyfter lite på benet och låter det strila och sen går de ut och beställer ett nytt glas rosé.

Som kulturkvinnor alltid gjort när de burit vårt lands kulturliv.

Några kvinnor till höger om parkett dansar. Eller de säger i alla fall att de vill dansa.

– Herregud, är det ingen som vill d a n s a, stönar de besviket och dansar med varandra. Två av dem regredierar snabbt till högstadiet och 70-talet och dansar svepande runt och springer fram till varandra en gång var 30 sekund och konverserar med varandra mitt i dansen och ett bedövande gitarrsolo.

Och precis som under 70-talet reagerar två vakter vid sidan av scenen med nästan neanderthalsaktig testosteron-instinkt och springer fram och säger åt de pigga damerna att sluta dansa, därför att de skymmer sikten för alla som pungat ut med 600 kronor biljetten.

Det gör de visserligen inte – tanterna alltså – men sånt har ju aldrig riktigt påverkat vakter som är rakade och välbyggda och ser ut som vakter alltid gjort.

Kvinnorna ser himla ledsna ut.

Vakterna har uppenbarligen inte fattat att det i egentlig mening bara är två verkliga kulturövningar som är riktigt viktiga; det ena är att människor för samtal över en kopp kaffe eller ett glas vin och det andra är att de dansar.

Att människor måste f å dansa.

Vakterna har ingenting lärt sen 70-talet och kvinnorna har tydligen inte heller lärt sig någonting av 70-talet och proggvågen och vänsterrörelsen och kommunismens allra starkaste vår i Europa, utan de lyder som om de var skolflickor i mellanstadiet. Den ena med en frisyr som en teckningslärare och den andra kortklippt som en sjukvårdsbyråkrat i landstinget, lommar de besviket tillbaka till sina platser medan några yngre män dansar framför scenen utom räckhåll för vakternas omsorger och en berusad kvinna i 47-årsåldern försöker tala de nyrakade vakterna till rätta – helt utan framgång.

Herregud, det var verkligen som under 70-talet när Nationalteatern satte agendan i Sverige med sin tunggungiga rock, tänker jag.

Sen inser jag att ingenting faktiskt har hänt med musiken heller sen dess. Eller i alla fall i kulturen och textförfattandet.

Har ni lyssnat Nationalteatern på länge? Gör det. Eller snarare; gör i n t e det.

Det är verkligen som om ingenting har hänt.

Texterna är sällsynt illa valda den här kvällen i mitten av april. De handlar om att poliser är idioter och våldsamma och äckliga. Kapitalets våldsapparat som vi kallade dem en gång. Helst ska man slå dem lite.

Det är som en normal rap-låt 2022. Med Yasin eller Einar och Asap Rocky.

De handlar om att det är skittufft att bo i utsatta områden och sälja knark och skaffa vapen och allra coolast är det att sitta i fängelse för att man gjort nåt tufft och kriminellt.

Allra tuffast är att hinna undan när ”bängen trålar” – det betyder på normal 70-talssvenska att polisen gör en lite razzia för att gripa knarklangare eller kvinnomisshandlare.

Att inte någon ung rappare samplat Nationalteaterns låtar rätt upp och ner och bara moderniserat renässans-soundet är obegripligt...