Hoppa till huvudinnehållet

Spring, lilla undersköterska, spring!

Publicerad:
”Vi ska hålla uppe en fasad, som visar utåt att allt är frid och fröjd och så bra som det bara går”, skriver insändarskribenten.
”Vi ska hålla uppe en fasad, som visar utåt att allt är frid och fröjd och så bra som det bara går”, skriver insändarskribenten. Foto: Bertil Persson/Helsingborgbild/TT

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

Jag är trött! Jag har nästan en klump i magen över att behöva gå tillbaka till jobbet efter semestern. Personalen på akuten sliter, det är jag väl medveten om, men alla vi som jobbar på golvet inom vården sliter. Jag kommer nu att skriva några rader om hur det är att jobba på ett demensboende, för det är det jag gör.

Cheferna lägger på oss mer och mer ansvar och arbetsuppgifter. Vi ska göra det ena och det andra extra, utöver att jobba med våra gamla och sjuka. Det ska göras beställningar hit och dit. Det ska städas. Vi ska ha en mängd olika ansvarsområden som egentligen inte gagnar våra äldre, ansvarsområden som de inte har någon hjälp av över huvud taget. Utöver detta så ska vi genomföra en god vård. Vi ska erbjuda promenader. Vi ska erbjuda aktiviteter. Vi ska sitta ner och samtala om någon är orolig. Vi ska erbjuda en axel att gråta på om någon är ledsen och undrar var mamma och pappa är, eller varför inte barnen kommer på besök. De sistnämnda sakerna här är saker som vi som jobbar på golvet verkligen vill göra. Vi vill erbjuda aktiviteter. Vi vill trösta. Vi vill sitta ner och prata. Vi vill kunna ta en fika tillsammans på uteplatsen en solig sensommar-eftermiddag. Vi vill gå promenader. Men när ska vi hinna?

Det utlovas en mängd saker från chefer, som vi på golvet ska erbjuda våra gamla och sjuka varje dag, som i stort sett aldrig blir gjorda. Vi vill göra det som utlovas, men tiden finns inte. Chefer, högre chefer, men framförallt politikerna måste börja förstå att vi på golvet är inga robotar som kan jobba i raketfart och erbjuda allt som utlovas. Vi är inga robotar som aldrig går sönder eller behöver programmeras om och vi kommer aldrig att bli det heller. Jag önskar att jag hade superkrafter så jag kunde erbjuda våra gamla det ni utlovar att vi ska göra varje dag, men tyvärr är jag bara en vanlig människa, jag är en undersköterska. Varför jobbar vi kvar då kanske vissa undrar? Vi på golvet känner ett stort medlidande gentemot de vi hjälper och har hand om. Vi vill vara med och bidra till att dessa människor ska få uppleva meningsfulla dagar och stunder även i slutet av deras liv. Vi vill, men vi får inte förutsättningar till det. Vi påtalar detta, men våra ord vinkas bara bort. Vi ska hålla uppe en fasad, som visar utåt att allt är frid och fröjd och så bra som det bara går, men när det inte är det då? Jag tillsammans med mina kollegor vet inte hur länge vi orkar hålla upp denna fasad. Vi går kort med personal. Det finns inte vikarier att få tag i. Mitt i skottgluggen står vi på golvet. Spring, lilla undersköterska, spring - men vi orkar inte springa längre. Vi har sprungit i så många år. Vi orkar knappt röra oss överhuvudtaget.

Vi undersköterskor

Artikeltaggar

InsändareUndersköterskaVärmlands län