David Ritschard – en lantlig stockholmare som känner sig hemma i Värmland

Musik
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Enligt tidningen Café är han Sveriges åttonde bäst klädda man. Nu kommer den hyllade countryartisten David Ritschard åter till Värmland där det tidigare har gått vilt till.
Foto: Johan Bergmark
David Ritschard slog igenom på bred front med fjolårets tokhyllade album "Blåbärskungen". I år hamnade han i toppskiktet på listan över Sveriges bäst klädda och han vet en hel del om både Torsby och rödvin, men också om hur det känns att få på käften.
Nu bjuder han in till kalas i Karlstad.

Han har blivit något av den svenska countrymusikens nya hjälte. David Ritschard sjunger med stilsäkert darr på rösten och är ofta på väg någonstans i sina låtar. Det kan handla om äventyrlig odyssé genom Sverige – som i singeln "Sverigerocken" – eller som i duetten "Än går det vågor" med Frida Hyvönen, där han gör ett nedslag i den lilla människans livsresa.

Han är en lantlig stockholmare. Har aldrig bott innanför tullarna och har rumlat runt med vänner av country- och bluegrassmusiken i Torsby många gånger. Samtidigt är han en självklar ambassadör för Bajen och hamnade nyligen på magasinet Cafés lista över Sveriges bäst klädda män. Trots – eller kanske tack vare – att han sportar en look med page och mustasch som har mer gemensamt med den amerikanska skådespelaren Dennis Franz – från tv-klassiker som "Spanarna på Hill Street" och "På spaning i New York" – än med någon traditionell scenestradör. På scenen räds han varken pannband eller sportiga linnen.

– Ah, nu kommer knivarna, smekmånaden är över, börjar David Ritschard efter att ha morsat i telefon.

Minuten innan vi hörs har han läst en rejäl sågning av sin senaste spelning.

– Recensenten fylldes tydligen av så mycket andrahandsskam att han var tvungen att lämna lokalen efter bara någon låt. Starka känslor! Intressant att man lyckas beröra ändå.

Du läser alltid recensioner?

– Ja. Det är inte för att jag söker efter glada vitsord, det handlar snarare om att ha koll så inget hemskt har hänt.

Koll på om någon kastar knivar?

– Precis. Det där är ett beteendemönster som sitter djupt i mig.

Med sitt tidigare band, Spinning Jennies, spelade han ofta i Värmland.
Foto: Johan Bergmark

Bortsett från enstaka, huggande recensioner verkar du trivas med turnélivet? Mår som bäst när hjulen snurrar.

– Jag trivs mycket bra! Det är ett stort privilegium att resa runt med mina bästa vänner och inte minst med min fru Agnes som spelar fiol i bandet. Vi gifte oss i maj.

Gratulerar!

– Tack! Livet blir bättre när man gift sig.

Du har varit en flitig Värmlandsvän genom åren, med ditt tidigare band Spinning Jennies var du ofta i Torsby?

– Ja, med bluegrassbandet har jag besökt norra Värmland flera gånger. Jag har alltid känt mig väldigt hemma i trakten runt Torsby och Sunne, där finns djupa rötter i musiken som ligger mig närmast – country, bluegrass och rockabilly. En av mina vänner där, musikern och arrangören Daniel "Baloo" Höglund, möter en alltid med ett fast handslag och en varm kram.

Dra ett minne från något av dina besök i Nordvärmland.

– Hm. (lång paus) Det har varit ganska vilt. Men ändå kontrollerat. Inga skandaler, men i de trakterna vet man hur man festar. Om jag säger så. Väldigt roligt, inte minst för att stockholmare och värmlänningar kan möta i den gemensamma kärleken till musiken. Det är uppfriskande.

Jag upplever dig som en lantlig stockholmare, menat som en komplimang naturligtvis.

– Den komplimangen tar jag. Jag brukar kalla mig lantis, lite på skämt, eftersom jag är från Huddinge. Att åka pendeltåg är mer lantis än att åka tunnelbana. Jag har aldrig bott i city utan bara i förorter. Och visst kan det finnas fler likheter mellan en bruksort och en förort, än mellan en förort och innerstan. Jag har ju oftast turnerat på bortaplan, intresset för bluegrass är inte konstant i Stockholm på samma sätt som det är i Torsby.

När började du fastna för den musiken?

– I tidiga tonåren. Det blev mitt avstamp. Idag peakar genren på ett sätt, jag tror att First Aid Kit och tv-program som "Jills veranda" har breddat bilden av vad country kan vara. Inget ont om generationen som kom innan, med artister som Kikki Danielsson och Mats Rådberg.

Och Alf Robertson.

– Inte minst! Alf Robertson sticker ut, han var så jäkla egen. Han sket i att rimma om han inte kände för det. Bara en sån sak. Alf Robertson vågade vara allvarlig och var inte alltid så publikfriande.

Sanning med en rejäl nypa salt, så beskriver David Ritschard sina texter.
Foto: Johan Bergmark

”Sveriges åttonde bäst klädda”

Du känns också egen, även i din framtoning där du gärna blandar klassiska countrykläder med sportiga plagg.

– Ja, jag blev uppmärksammad i Café som Sveriges åttonde bäst klädda man.

Sträck på dig!

– Haha, ja. Den såg jag inte komma. Men jag för mig har det där kommit naturligt, countrymusiken har varit min sedan tonåren och samtidigt så är sportiga, spänstiga kläder också en del av min bakgrund. Tro’t eller ej. Jag tycker om att känna mig rörlig. Mer än att jag försöker "klä upp mig". I början klädde jag mig som en cowboy.

Som på omslaget till din debutplatta.

– Precis. Det var viktigt att vara tydlig, tyckte jag. Genremässigt. I dag tycker jag att det är skönt att folk inte kan definiera mig vid en första anblick. Det ger mig rörelseutrymme. Även musikaliskt. Jag känner inte att jag måste låta som något som är inspelat 1962. Så var det mer förr. Men det är svårt att kopiera originalen, det blev som en återvändsgränd.

Den countryn du spelar är bjussig, den rymmer brölande saxofoner lika ledigt som Nashville-licks.

– Kul att du säger så. Jag har puttat fram gränserna för musiken, det skapar kreativitet.

Dina låtar är alltid berättande, de bär alla historier. Hur kommer det sig?

– Min farmor Ingrid, som var en av mina bästa vänner innan hon tyvärr nyligen gick bort, fick in mig på skillingtryck och visor. Och inom den traditionen finns det där berättandet. På samma sätt som det finns i cowboyballaderna från Amerika. Men jag har svårt för det exakta berättandet, lutar mig mer mot anekdotisk bevisföring, om du förstår mig.

Man ska inte låta sanningen komma i vägen för en bra skröna?

– Precis. Jag blir ofta grillad om mina texter, men vill gärna ha en del osagt. Annars blir jag bakbunden i mitt berättande, om det ska betraktas en som dagbok.

I titelspåret på "Blåbärskungen" sjunger du "Jag vet en del om vin. Vet hur det känns att få på käften". Hur mycket av det du skriver är självupplevt?

– 80 procent kommer från min absoluta närhet. I utrymmet som är kvar ryms en rejäl nypa salt. Annars skulle det bli torftigt. Men allt hänger på att jag upplever nya saker och det har jag jobbat på nu i sommar. Jag har haft möjlighet att sluta förvärvsarbeta vilket har gett mig möjlighet att disponera min tid väldigt annorlunda.

FAKTA: David Ritschard

David Ritschard, 33, albumdebuterade som soloartist 2019, ifjol kom den hyllade uppföljaren "Blåbärskungen". Spelade tidigare i bland annat bluegrassbandet Spinnig Jennies. Släppte tidigare i år singel "Triumfera" tillsammans med Lisa Ekdahl. Har gjort hyllningslåten "Vi ser snart igen" till fotbollslaget Hammarby IF tillsammans med Weeping Willows sångare Magnus Carlson.

Aktuell: Spelar i Karlstad under Kalasturnén med bland andra Bob hund, Johnossi, Cherrie och Markus Krunegård.

Du satt i kassan på Systembolaget och var rödvinsansvarig under många år, hämtade du musikalisk inspiration genom yrket?

– I högsta grad. Jag har varit i dagligvaruhandeln sedan jag var 17. Så jag har träffat hela spektrumet av vår art. På daglig basis. Det har påverkat mig väldigt mycket. Jag har inte kunnat välja mina möten med människor. Det är något jag ser som nyttigt för en. Inte minst för att man värderar de möten man faktiskt väljer desto högre.

– Jag var på samma systembolag i sju år, det blir djuplodande möten när det sker frekvent över tid. Oavsett om jag ville eller inte, blev jag indragen i folks liv och öden.

Blir du fortfarande ombedd att rekommendera ett bra rötjut?

– Det händer. Jag är ingen sommelier, men jag har snappat upp ett och annat inte minst eftersom Systembolaget är bra på fortbildning. Vin är ett intresse, jag har alltid velat veta vad det är jag gillar och varför. Det är annorlunda mot att jobba på Ica, Konsum och Willys som jag gjorde innan, där blev jag inte så specialiserad.

David Ritschard har arbetat i dagligvaruhandeln sedan han var 17. Tidigare i år sa han upp sig från Systembolaget för att heltidsarbeta med musiken.
Foto: Johan Bergmark

Hur känns det inför konserten på fredag, blir det första gången du spelar i Karlstad?

– Jag hann med att spela på Café August innan det bommade. Men det känns som om det blir den första riktiga spelningen nu. Vi är laddade till tänderna och vi hoppas att vi blir förstådda.

Och att ni slipper recensionsknivar?

– Haha, i alla fall vill vi inte att recensenten ska känna att den behöver lämna konserten efter bara någon låt. Jag är inte alls van vid hårda ord, men jag får tugga i mig det han skrev.

David Ritschard är en av artisterna på Kalasturnén som når Karlstad och Nöjesfabriken den 12 augusti.

Så här jobbar NWT med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.