Raoul Wallenberg – att ta ondskan på allvar

Etik och religion
PUBLICERAD:
Sören Dalevi krönika
I år är det 110 år sedan Raoul Wallenberg föddes, den fjärde augusti 1912. Det är värt att uppmärksamma. För Wallenberg är en svensk hjälte som räddade tiotusentals människor undan nazisternas härjningar i Ungern.

Så sent som förra året samtalade jag med en judisk kvinna vars mormor och morfar hade räddats av Raoul Wallenberg, och som sedan kom till Sverige med de vita bussarna. ”Vore det inte för honom skulle ju inte heller jag finnas till.” Jag tänker att vi inte minst har mycket att lära av Raoul Wallenbergs attityd. De allra sista bevarade orden till kollegorna vid svenska ambassaden i Budapest, var följande:

”Jag har inget val. Jag har åtagit mig den här uppgiften och skulle aldrig kunna återvända till Stockholm om jag inte var övertygad om att jag gjort allt som står i mänsklig makt för att rädda så många människor som möjligt”.

Strax därefter, den 17 januari 1945, fördes han bort av sovjetiska myndigheter och vad som hände sedan vet vi fortfarande inte säkert.

Det som utmärkte Wallenberg var att han tog ondskan på allvar. Att han tog vanmakten på allvar. Och sedan agerade mot den. Vi lever ju i en konstig tid på det sättet, där vi som samhälle liksom vill förneka det onda, låtsas som det inte finns, samtidigt som vi hela tiden påminns om det onda när vi råkar slå på tv:n.

Vi ser det inte minst i hur vi vuxna talar om det svåra med barn, och hur vi verkar vilja inbilla dem att allt är så mycket bättre än det i själva verket är.

Foto: TT

Astrid Lindgren drabbades av det här redan 1973. Hon hade nämligen skrivit en hemsk, förkastlig och destruktiv bok som rentav skulle vara farlig för barn att läsa. Den hette Bröderna Lejonhjärta. Astrid Lindgren svarade på kritiken: ”Barn måste få veta att livet rymmer både sorg och ondska och nöd, att livet inte bara är ett litet glättigt ställe.” Personligen tror jag att ett av de främsta skälen till Astrid Lindgrens framgång som författare består i just detta: att hon vågade ta barn och deras brottning med livet på allvar. Att hon vågade tala sant om livet. Att hon vågade ta ondskan på allvar.

I den judekristna traditionen tar vi ondskan och vanmakten på allvar. För vill vi ta livet på allvar gör vi rätt i att också ta ondskan, djävulskapen och vanmakten på allvar. Just därför att vi inte är rädda för den, just därför att vi vet att ondskan och vanmakten inte får sista ordet. Just därför att vi vet att ”det är Herren som är Gud” som det heter i Bibeln.

Ord att påminna sig själv i en tid som i allt större utsträckning har börjat tappa tron på sig själv. När tillvaron skakar, och allt runt omkring oss verkar vackla, är det till slut bara en sak som står fast: Det är Herren som är Gud.

Vi – du och jag – får göra som Raoul Wallenberg när vi häpnar över att ingen ingriper mot ondskan: vi får agera själva.

Eller för att säga det med Astrid Lindgren i Bröderna Lejonhjärta:

”Men då sa Jonatan att det fanns saker som man måste göra, även om det var farligt… ’Annars är man ingen människa utan bara en liten lort’, sa Jonatan”.