Inifrån hemtjänsten – NWT följde med ett arbetspass

Hemtjänsten är en stor, viktig del av samhället. Men hur ser en vanlig dag på jobbet ut?

NWT tog rygg på Viks hemtjänstenhet i Arvika en klassisk måndag.

– Vi blir som en familj, säger Anna Lind, som arbetat 13 år i yrket.

Snart är det val – ett val som berör alla värmlänningar.

NWT har åkt från Värmlandsnäs i söder till Likenäs i norr. Vi har träffat undersköterskor, företagare och skolelever för att prata om Värmlands styrkor, svagheter, problem och möjligheter.

Följ med på vår Värmlandsresa.

Del 8: Så ser vardagen i hemtjänsten ut

06.50. Parkeringen i närheten av centrala Arvika börjar fyllas med bilar. Ur kliver personalen vars arbetsdag på Viks hemtjänstenhet strax börjar.

Här arbetar flera undersköterskor dagligen och har drygt 70 brukare i närområdet.

Jobbdagen börjar som på så många andra arbetsplatser: med kaffe och diskussioner i rastrummet.

– Ska jag säga vad jag tycker? Det här är till politikerna, säger Anna Lind, 48, som arbetat i hemtjänsten i 13 år.

– För det första: ta bort städen och låta oss undersköterskor göra mer vård. På det sättet underlättar det trycket på sjuksköterskorna. Sedan kan de höja ob:n för både kvällar, helger och storhelger.

Med städ menar Anna Lind uppgiften de har att städa hos brukare. Något som hon, och hennes kollegor, inte tycker att undersköterskorna ska göra.

De vill ha mer tid till omvårdnad.

– Får man inte göra saker så glömmer man så fort. Omläggning av sår, till exempel. Det är så många olika namn på allt möjligt och hur en ska tänka. Det är svårt, säger den relativt nyexaminerade undersköterskan Lovisa Sveder, 20.

07.30. Anna Lind, Lovisa Sveder och de andra undersköterskorna får sina scheman för dagen. Där står det vilka brukare de ska träffa, vad de ska göra där och vid vilken tid.

Anna Lind visar upp sitt schema:

– Det här är en översikt, den får vi allihop. Här ser du hur många vi är som jobbar. Vi skriver vad vi har för telefon och bil.

Innan hon gör sig redo för passet går hon in och ser om det är något som hon skulle kunna behöva i medicinrummet. Därefter ut till bilen, blåsa i alkolåset och ratta mot första huset.

07.36. Innan det första stoppet tas diskussionen om yrket upp igen och lön kommer på tal.

– Jag har 28 500 i månaden. Jag är nöjd med min lön så... men ja... Mycket vill ha mer. Jo, jag är nöjd. Men sedan hade jag önskat att ob:n höjs så att det känns, säger Anna Lind.

07.46. Bilen stannar i ett villaområde utanför Arvika. Mannen som bor här ska få morgonens medicindos. Ett kortare besök.

– Sedan jag var liten har jag alltid dragits till äldrevården. Det är inte ett jobb bara för att ha ett jobb. Jag tycker om våra äldre, som levt före, och jag vill vara med och bidra, säger Anna Lind om varför hon valt yrket.

07.50. När hon är klar sätter hon sig i bilen och noterar i telefonen – all registrering över vad som görs sköts via en app.

07.58. Framför grusuppfarten reser sig en röd enplansvilla. I köket sitter Hans Larsson, 89. Han hälsar på Anna Lind som om hon vore en familjemedlem. Hon ger honom dagens första medicindos.

– Det är mycket piller, säger han.

Hans Larsson har bara positiva ord att säga om hemtjänsten och dess personal.

– Det fungerar bra. Det får en allt säga. Hemtjänsten fungerar hos mig. Finns inget att klaga på. De är tillmötesgående när de kommer och stannar och pratar litegrann, säger Hans Larsson.

– Vi blir som en familj, säger Anna Lind, efter hon stängt dörren till Hans och satt sig i bilen igen.

08.15. Nästa besök påvisar verkligen variationen i hemtjänstyrket. Från 89-åringen som bara behöver några medicindoser om dagen till en person som ligger för döden.

Här inne får en man palliativ vård och undersköterskorna är här flera gånger dagligen och ser till och vårdar honom. Varje natt sitter också en i personalen hos brukaren.

Anna Lind berättar om hur det är att vårda personer i livets slutskede och minns tillbaka på en händelse som hon fortfarande bär med sig. En brukare hon kommit väldigt nära ramlade ihop.

– Jag var på ett besök och så ringde de efter mig. Jag sprang dit genom stan, och hon låg på golvet och var varm. De sa de på telefon att jag skulle göra hjärt- och lungräddning. Det kändes. Det kom så nära.

08.27. Ingen rast och ingen ro. Nästa dörr knackas på, denna gång i ett hus i området Myrom.

Den 6 augusti 2020 fick sportprofilen i Arvika, Kenneth Rehn, 71, en stroke. Sedan dess har han haft hemtjänsthjälp.

– Jag var inte hemma när det hände. Jag jobbade natt. Jag skulle hämta honom och när jag kom hem låg han på sängen. Då hade det hänt, säger hans fru Elaine Österman, 71.

Nu får han sex besök om dagen, plus två om natten. Samtidigt får han växelvård: två veckor på korttidsboendet Akva, två veckor på hemmafronten.

Fungerar det bra?

– Ja, det tycker jag. I alla fall jag känner ju det att man kan vara lite ledig. Man är ju inte privat när man har folk här inne hela tiden och sedan jobbar jag en hel del fast jag är pensionär, säger Elaine Österman.

Kenneth Rehn tycker det fungerar med hemtjänstens insatser:

– Det är en fantastisk inrättning. Jag kommer bra överens med dem. Det tristaste är ju att man sitter så här, säger han.

09.46. Ytterligare ett besök har passerat när bilen stannar utanför hemtjänstområdets äldsta brukare.

Georg, 101.

– Ja, tänk 101 år. Kan du förstå? Inte jag, säger han och tar emot flera tabletter av Lovisa Sveder.

Han sväljer den största utan något att skölja ner den med och slår näven i bordet.

Men de resterande tabletterna – de små – tar han med ett glas juice innan han hugger in på dagens frukost: gröt, äpplemos och en dammsugare. Till det: en kopp svart kaffe.

10.50. Efter ännu ett besök hos Kenneth Rehn, som skulle läggas för att vila, är det dags för lunchrast.

Anna och Lovisa Sveder har jobbat helgen och har därför kortdag i dag. Klockan 13.00 stämplar de ut och därför är det inte långt kvar på arbetsdagen.

11.45. Lunchen är slut. Och Lovisa Sveder sätter sig i sin bil och åker till nästa brukare.

Hon är relativt ny i yrket.

Dels tycker hon att lönen borde vara högre – i dag tjänar hon 23 750 kronor i månaden – dels tycker hon att man generellt sett borde göra mer för att höja statusen på yrket för att locka fler, på så sätt kan arbetstiderna bli bättre.

– Det har jag varit lite irriterad på, typ de högsta cheferna i kommunen som säger att vem som helst kan komma hit och jobba. Det är inte vem som helst som kan jobba. Ja, de kanske kan göra vissa delar. Men som det här med bemötande. De kan de inte. De vet inte.

Hon kommer fram till nästa besök. En äldre dam som också är behov av att få hjälp med bland annat mediciner.

12.09. Hans Pettersson, 89, sitter och njuter vid solväggen framför sitt hus när hemtjänsten kommer för andra gången i dag.

Nästa dos medicin ska ges och Hans Pettersson berättar, mellan tabletterna, att han bott länge i Arvika.

– När jag var 17 år flyttade jag hit från Gotland, säger han.

12.20. Nu är det dags för Lovisa Sveder och Anna Linds sista stopp för dagen. Det är hos Kenneth Rehn som alldeles strax ska hämtas för att åka till korttidsboendet Akva.

Anna Lind och Lovisa Sveder väcker honom efter dagens vila och hjälper honom till köksbordet.

12.36. Äntligen helg för Anna Lind och Lovisa Sveder! Nu återstår bara den lilla bilkörningen till kontoret, där de kort ska dokumentera det som krävs, innan de får lov att stämpla ut.

De är båda rörande överens om att de älskar sitt jobb, även om det finns saker att förbättra.

– Jag får träffa gamla människor som varje dag berättar sina historier. Man får höra väldigt mycket, säger Lovisa Sveder.

– Jag har alltid tyckt om äldre människor och att finnas för dem när de behöver hjälp. Det tillfredsställer mig, säger Anna Lind.

Läs tidigare delar av Värmlandsresan här: