Klockan är strax före två på eftermiddagen.
Det är onsdag och jag har precis fått veta att jag ska börja äta tabletter mot ångest och depression.
Ute är det varmt och jag vet inte varför jag svettas. Kanske för värmen, men kanske mest för att jag blivit nån jag inte trodde jag skulle bli. Fast jag hade haft det på känn.
Det här är inte mitt Sommar i P1, men det blir musik i alla fall.
[Moonica Mac – Alaska / All aska]
Fastän jag söker lyckan inom mig, faller kroppen isär, den vill inte vara med. Men jag fattar sorgen ska finnas, det blir lättare sen, när man lever med den
Den här depressionen har växt fram under en längre tid. Det inser jag nu. Jag vet att något legat och stört, men jag har försökt leva med det där störningsmomentet. Hur den uppstod, depressionen alltså, det vet jag inte. Förmodligen har den legat latent ett bra tag, men den drog till slut med sig ett förhållande ner i avgrunden. Därefter kändes det som att allt sattes på paus några veckor. Som ett sånt öronsus ni vet som drar igång ibland. Jag gick helt upp i hockeyslutspelet. Inget halvvägs var vår slogan. Men ett silver är ett silver ändå.
Sen, poff, kröp det där mörka på mig igen. Att vara en person som inte är som man ska vara. Och så eskalerade det under min första semestervecka i juni. Då kom alla tankar och jag började gråta. ”Fulgråta” rent ut sagt. Flera gånger varje dag. Långa stunder. När jag läste en bok. Lagade mat. Tittade på tv med min son.
Rätt så trist i dag / när hjärnan läker läck som kran / dyker ner i vaken flyter skvätter svettas fast de svalt / otillräcklig, lite verkstad övertänker mycket knas / borde visst va glad på rikt när allting viktigt checkats av
När jag är tillbaka på jobbet kan jag inte ljuga. Jag säger som det är. Berättar för kollegor att jag mått och mår piss rent ut sagt. ”Du måste prata med nån. Och gå till en läkare”, säger en av dem. Jag får mejladress, skriver och får tid veckan efter.
Jag hade nog inte sökt hjälp den här gången heller om jag inte pratat om hur dåligt jag mådde. Men jag önskar att jag hade pratat om mitt mående och sökt hjälp ännu tidigare.
När det är nattsvart är det svårt att se några färgnyanser / När man har sabbat allt är det svårt att tro på några nya chanser
Det är torsdag morgon och jag sover så länge jag kan innan jag ska till jobbet. Strax efter sju går jag upp. Gör en skål med fil och flingor. Som vanligt alltså. Sen tar jag fram den där asken med tabletter. Vill inte egentligen. Jag avskyr tabletter. Tvekar. Men öppnar, delar och sväljer.
Påbörjar en ny resa. Och går till jobbet.
Sen gör jag samma procedur nästa morgon och nästa och nästa. Och hoppas att det ska hjälpa. Bli bättre. Men det kommer att ta tid.
Tid går som jetplan jag väntar och väntar på nästa katastrof
Det är fredag kväll och jag ser fram emot att gå på konsert. Men så blir det inte. Istället ligger jag på sängen. Svettas, har svårt att andas och det sticker i fingrarna. Gråter. Går upp, går runt, gråter mer. Kastar telefonen i sängen och lägger mig på golvet. Gråter mer. Skakar. Slår händerna i golvet. Andningen blir svår. Men lättar sen. Det tar ett tag. Till slut hämtar jag telefonen. Googlar panikångest. Jo, det var precis det jag hade. Eller har. Den andra ”attacken” den här veckan.
Någon konsert blir det inte. Jag ligger apatisk på sängen. Försöker att inte tänka. Men försöker andas rätt. Sen somnar jag. För jag vaknar på morgonen och tar en halv tablett.
Har du nånsin suttit bland folk du tycker om hört dom prata ändå tänkt helvete vad ensam man är
Under min andra semesterperiod, som typ är slut när du läser det här, har panikångesten ”hälsat på” ett antal gånger. Jag klarar ändå av vardagslivet till stora delar. Men ensamheten som kom med ett havererat förhållande ligger och skaver hela tiden. Jag försöker parera de värsta stunderna, främst genom att gå. Jag går mycket. I alldeles för dåliga skor ibland. Men att promenera är skönt. De värsta spänningarna och tankarna släpper för en stund. Men att gå från att vara en familj till att vara ganska ensam är en upplevelse jag gärna sluppit.
Men helt ensam är jag inte. Såklart. Varannan vecka kommer en liten kille som ska spela fotboll tjugofyra sju. Eller jaga Pokémons. Eller bara fråga saker. Och lära mig saker. De dagarna är guld värda när det sedan väntar en svartare, tyngre vecka igen. Den här låten är för den där killen som är världens bästa person.
[Tage Danielsson – Depressiva tankar kan ibland kompenseras med kaffe och bullar]
Den som inte önskar ramla i förtvivlans lömska fällor / måste alltid träget samla på livets små, små glädjekällor
Som om depressionen i sig inte var illa nog så har den även tagit med sig sin kompis skitdåligt självförtroende. Den kompisen kände jag förr, men så blockade jag han. Nu känns det som känslor och hittepåtankar hittar nya vägar in bakom min kollapsade brandvägg. Jag måste skaffa ett bättre anti-dåligt självförtroende-program.
Fram tills jag hittar ett sånt och lär mig kontrollera de dumma tankarna i alla fall, så lyssnar jag på musik för att bli glad. Det senaste året har jag återupptäckt svensk rap, vilket kan få min hjärna att gå helt bananas (på ett bra sätt) när jag hör flerstaviga rim à la Herbert Munkhammar eller bara fina texter à la Erik Lundin. Men mest spelat i min telefon är låtar från Umeåkollektivet Random Bastards. Så här kommer en låt med Fricky.
Det är dags att tanka nu och inte ba tänka / har haft så många chanser det är dags att börja sänka dem
När du läser det här har jag semester. Det har gått en dryg månad sedan jag började äta dom där tabletterna och fick klart för mig att jag har en depression och ångest. Huruvida de hjälper vet jag inte. Det känns inte annorlunda. Tankarna är, stundtals, samma. Jag är samma. Livet är samma. Men förhoppningsvis sitter jag inte på balkongen och fulgråter. Förhoppningsvis sitter jag på balkongen och mår om inte bra så i alla fall bättre.
[Folke Nikanor och Paulina Palmgren – Den ljusa kvällen]
Ibland är det det fina det som har tappat fart, det är inte farligt att va låg ett tag
Så, vad vill jag med den här krönikan, om det nu är en krönika? Jo, precis som alla andra som har psykisk ohälsa vill jag få andra att prata om hur man mår. Jag är som sagt glad att jag till slut vågade säga hur jag faktiskt mådde och om du inte mår bra: säg det. Folk lyssnar. Och man får hjälp och det kommer bli bra igen. Även om det inte alltid känns så. Men det blir bra. Inget halvvägs är nu också min slogan.
Tack som läst och så går vi ut på en rolig låt.