Möt mig i paradiset - Gina Dirawi berättar om nya livet som artist

Den 12 augusti fylls Nöjesfabriken av en brokig skara artister som utgör årets Kalasturné. Bland dessa hittar vi Gina Dirawi som vi känner igen bland annat som programledare för Melodifestivalen för tusen år sedan.

Numera är det egenskriven musik som tar störst fokus och tidigare i år släppte hon debutskivan Meet Me In Jannah.

– Musiken tar mig till andra platser, säger Gina Dirawi.

Gina Dirawi, född 1990 i Sundsvall, har genom åren etablerat sig både som programledare, komiker, skådespelare och författare.

Romandebuten Paradiset ligger under mammas fötter kom 2019 där historien utspelar sig både i Norrland och i ett palestinskt flyktingläger i Beirut. I recensionerna kunde man bland annat läsa att Dirawi ”lyckas ge röst åt karaktärer som det finns så få av i svensk litteratur att de säkert går att räkna på en hand”.

Dessa karaktärer är inte sällan av arabiskt ursprung, inte sällan kvinnor, inte sällan framställda som människor med både goda och sämre sidor och med ett dubbelt identitetsförhållande till dels sin historia och dels sin nutid, ett berättarområde som man skulle kunna säga går igenom i mycket av det som Gina Dirawi verkar ha intresserat sig för den senaste tiden.

För det är inte litteratur den här artikeln ska handla om. För att använda ett uråldrigt men i det här fallet nästan bokstavligt uttryck har Gina Dirawi fler strängar på sin lyra.

I februari i år gav hon nämligen ut sitt debutalbum Meet Me In Jannah och nästa vecka besöker hon Karlstad som en av artisterna till årets Kalasturné. Den 12 augusti står ett brokigt gäng på Nöjesfabriken där Gina Dirawi samsas både med veteraner som bob hund och Markus Krunegård men även senare stjärnskott som Klara Keller och Cherrie.

Med ett antal singlar släppta, den äldsta redan från 2014, är musikkarriären något Gina Dirawi länge ”drömt om” men också något som har fått ta tid. Inte förrän hon hittade samarbetet med producenterna Björn Yttling och Freja Drakenberg upplevde Gina Dirawi att saker började falla på plats och tillsammans med dessa mejslades albumet sakta men säker fram.

Vildare stämning

Att vara ute på turné är nytt för Gina Dirawi, tidigare har det bara skett med TV-produktioner, men hon gillar det nya livet som artist på vägarna.

– Det är roligt, det är ett bra gäng, alla är väldigt snälla, säger hon.

Gina Dirawi fortsätter med att säga att hon ”tror” att publiken gillar det hon gör.

– Jo, men jag hoppas det, det verkar så. Jag sjunger ju både på engelska och arabiska men folk verkar gilla mest när jag sjunger på arabiska. Överlag har det tagits emot bra tycker jag.

Hon hade dock väntat sig lite mer ”härjande”.

– Kanske inte nödvändigtvis till min musik, men i det stora hela känns folk ganska betraktande. Alla står verkligen och lyssnar på musiken, jag trodde det skulle vara lite vildare stämning, säger hon och skrattar.

– Det kanske bara är jag som vill ha mer röj, konstaterar hon sedan.

Vi avbryts av hundskall, Gina Dirawis kanintax, likt albumet döpt till Jannah, pockar på uppmärksamheten, men tystnar strax. Gina Dirawi fortsätter:

– Att spela live är spännande, man liksom pushar varandra, publiken och artisten, man ger och tar.

Musiken på albumet Meet Me In Jannah kan beskrivas som en blandning mellan svensk melankolisk indie-pop och arabiska folktongångar. Låten Bmoot (ungefärlig översättning: Jag dör) är en av de bästa representanterna för denna högst egna genre. Med sin ganska traditionellt betonade inledning blommar låten ut i refrängen i något som liknar en bortglömd 60-talspärla, tänk ett mer melodiskt Velvet Underground med en stark trumpuls och en drivande tamburin högt i mixen.

Låten skulle kunna varit hämtad från någon obskyr samlingsskiva från Mellanösterns mer progressiva musikscen och att något sånt här görs i Sverige idag måste ses som en välbehövlig kreativ injektion. I låtens klimax sjunger Gina Dirawi med en röst inte långt ifrån Kate Bushs säregna falsett för att sedan landa i en viskande avslutning. Det är smäktande, det är vackert, man blir inte annat än nyfiken på hur det här låter live.

"Klanka” på gitarren

När jag frågar om hur Gina Dirawi skapar sin musik berättar hon att låtarna till skivan kom till efter att hon skaffat sig en Fender-elgitarr ”från sjuttiotalet”.

– Jag har skrivit hela mitt liv, har en miljard småhäften och böcker med texter. Sen sjunger jag in småsnuttar på mobilen och samlar på mig, det kommer idéer hela tiden. Titelspåret, Meet Me In Jannah, började till exempel med att jag satt hemma och ”klankade” på gitarren, jag kan egentligen inte spela, och så kom refrängen till mig. Resten av texten tog jag sen från en dikt jag hade skrivit för sex år sedan. Jag satte ihop det och tog med mig till Björn och Freja.

– Andra låtar kommer till genom att och någon börjar spela en ton eller ackordvända i studion och jag provar att sjunga något över det. Det har inte varit att vi har suttit framför en dator och gjort allt, sånt funkar inte för mig. Det börjar alltid vid ett piano eller en gitarr och så har vi byggt på utifrån det och sen spelat in allt live.

Att sitta vid en dator och producera låtar är något Gina Dirawi provat på tidigare:

– Det är väl det ”vanliga” nuförtiden och och genom åren har det varit mycket sånt. Jag kan göra det men det blir en helt annan grej, det blir ingen magi, det blir mer så att man gör det bara för att få det gjort typ. Inte lika hjärtligt på samma sätt.

Det är den organiska processen som Gina Dirawi velat åt.

– Det har inte varit så att vi tänkt innan att ”nu ska vi göra den här typen av låt”, det är inte den typen av språk.

Mycket som händer där

Att arabiskan kom in i processen var från början inte något Gina Dirawi hade tänkt på. Även om hon pratar arabiska flytande.

– Jag lyssnar ju mycket på arabisk musik och vi pratade både arabiska och svenska när jag växte upp men jag kan ju knappt skriva det. Jag skriver arabiska typ som en femåring och kan läsa det jättesakta.

– Men när jag började jobba med Björn och Freja var det som att arabiskan bara ”kom”. Jag började fundera över hur man gör idag för att ge saker ett ID, en tydligt identitet. I tider då allting låter likadant hur gör man för att finnas med i en låt? Det var då det här med det arabiska och det melankoliska svenska kom, blandat med någon slags engelsk liten filmvärld, det är det jag kan relatera till.

När det kommer till arabiska artister lyfter Gina Dirawi fram Yasmine Hamdan, en legendar inom arabisk electro-musik som slog igenom tidigt 2000-tal med gruppen Soapkills och som under senare år släppt en rad hyllade soloskivor.

Vi kommer även in på palestinsk hip-hop, Gina har palestinska föräldrar födda i Libanon, och hon nämner ”det där bandet med hon som har krulligt hår, fan jag kommer inte på namnet!”.

Lite efterforskningar från undertecknad kan meddela att det troligen är gruppen DAM som Gina Dirawi syftar till, ett hip-hop kollektiv mest kända för låten Min Irhabi (Vem är terroristen) från 2001.

– Det är så otroligt mycket som händer där, och scenen växer hela tiden. Det är inspirerande att lyssna på hur de leker med ord, och även hur fraseringen i texter blir annorlunda mot i svenskan eller engelska.

På tal om saker som puttrar under ytan för oss här i Europa så kan jag i förbifarten inte låta bli att nämna den egyptiska dj:n Molotof och den palestinska artisten och dj:n Makimakuk. Vi pratar även om den legendariska producenten Al Nather som med rapparen Shabjdeed driver skivbolaget BLTNM (Blatinum) från staden Ramallah i Palestina.

Gina Dirawi utbrister plötsligt:

– Inte trodde jag att jag kulle få tips om arabisk musik från en journalist i Karlstad!

”Inget tramsprojekt”

När videon till titelspåret Meet Me In Jannah släpptes var det många som reagerade på den minst sagt uttrycksfulla historien som presenteras där. Dirawi själv ikläder sig huvudrollen, som på ett brutalt sätt mördas redan i inledningsscenen.

– Det här är inget tramsprojekt! utbrister hon först och skrattar.

Sedan berättar hon att låten Meet Me In Jannah, som kan översättas till Möt mig i paradiset, handlar om att känna sig ”fast på planeten” och om ”en ständig kamp” mot sig själv och omvärlden.

Den handlar även om att drömma om en ”bättre plats” vare sig det är i livet efter detta eller om det är något som sker ”inom dig” medan du lever.

– Jag gillar videomediet och när jag väl gör något vill jag göra så mycket av det som möjligt. Det måste alltid finnas en mening och en viss kvalité, annars känns det bara onödigt att göra det.

– På samma sätt som med skivan tog det tid att hitta rätt folk till videon, för att få fram idén och vad jag ville berätta. Sen blev den skitbra tycker jag. Jag älskar videon men folk verkar ju nästan chockade. Till och med min bror blev livrädd, skrattar Gina Dirawi.

Paradiset

I en intervju i DN från tidigare i år beskriver hon sig som mer eller mindre ”besatt av idén om ett paradis” och den uppmärksamme har nog redan i titlarna anat en röd tråd mellan debutboken och skivan.

Paradiset, kan dock enligt Gina Dirawi, lika gärna användas som beskrivning av ett mänskligt tillstånd, som i den mer vanliga benämningen den religiösa tanken om en plats där man hamnar för sina goda gärningar vid livets slut. .

– Det låter ju alltid lite ”pruttigt” (pretentiöst, red. anm.) när man talar om sånt här men jag har nog alltid varit lagd åt det här hållet att tänka på det existentiella. Ända sedan jag var barn gillade jag att fly in i ”parallella små verkligheter” och det är också därför jag gillar att jobba med olika saker tror jag. Jag ser det som att jag hoppar in och ut mellan olika ”världar” på ett sätt, ingenting är bara musik, eller bara skrivande, säger hon.

Själva ”upplevelsen” av paradiset säger Gina Dirawi kommer från att få syssla med att vara kreativ med saker som ”connectar på ett hjärtligt plan”.

– När jag känner att jag är på en plats där jag gör någonting som känns väldigt äkta för mig blir det som att man får kontakt med en energi eller något större än sig själv. Då känner jag att jag är i nåt slags paradis, jag blir som ”tagen till andra platser”.

– Det kan vara känslor av lugn, extas eller glädje, eller att du bara är trygg och tillfreds. Omhändertagen på något sätt. Där hamnar jag ofta när jag antingen skriver eller sjunger, ibland när jag står på scen, oftast när man är i ett tillstånd då man inte tänker utan bara är närvarande.

Gina Dirawi landar till sist i en förklaring som hon tycker beskriver det hela bra:

– Det är en plats där man ser allting klart och inte känner någon oro, där man inte lider helt enkelt.

Det här med lidande är något som samtalet nu fastnar på.

– Lever vi inte i tider då alla gör allt för att lida mindre? Jag har själv inte accepterat det svåra i livet tidigare utan jag har velat ta bort det, men nu har jag nog lärt mig att vara närmare även lidandet, det är en del av den mänskliga upplevelsen kan man säga.

– Jag tror inte en sekund på de där psykopaterna som säger att de är lyckliga hela tiden, säger hon och brister ut i skratt.

– Alla hanterar nog lidandet på olika sätt, men att lida kan ju också vara transformativt. Man tar sönder något på ett sätt. Till exempel när man är tvungen släppa taget om vissa beteenden man har, vem man är eller trodde sig vara. Man skalar av sig en massa saker.

– Jag tycker ändå att man lider mindre ju äldre man blir, eller är det tvärtom? Man lär sig i alla fall att hantera det på ett annat sätt. För mig hjälper just musiken väldigt mycket, den hjälper mig att vara närvarande. Samtidigt gör även jag allt för att slippa känna det där obekväma och svåra i livet.

Se videon till Meet Me In Jannah (ej lämplig för minderåriga):