Daniel Braw: Lär av vilken historia

Signerat | Coronaviruset | Ukrainakriget
PUBLICERAD:
Den första är energichocken – oljekriserna på 1970-talet och de skenande energipriserna till följd av Rysslands invasion av Ukraina, skriver Daniel Braw.
Foto: TT arkiv
Nu dras dock allt oftare paralleller till ett annat, och betydligt mindre attraktivt, årtionde. Frågan ställs: är världsekonomin på väg tillbaka till 1970-talet, skriver Daniel Braw.

Det är inte så länge sedan det drogs paralleller mellan 2020-talet och 1920-talet. Ett nytt ”glada 20-talet” stod för dörren med kraftig tillväxt, förnyad livskänsla och ökat välstånd efter en genomliden global kris. Det var på många sätt en tilltalande bild.

Nu dras dock allt oftare paralleller till ett annat, och betydligt mindre attraktivt, årtionde. Frågan ställs: är världsekonomin på väg tillbaka till 1970-talet?

För bara några år sedan hade frågan verkat befängd. Stark tillväxt gick hand i hand med låg inflation – problemet var, om något, att inflationen var alltför låg. Inte ens med extraordinära åtgärder kunde centralbankerna uppnå sina inflationsmål.

Men i och med coronapandemin och Rysslands angrepp på Ukraina har saken kommit i ett nytt läge. Inflationen har tagit ordentlig fart samtidigt som länders ekonomier växer i långsammare takt.

Plötsligt är risken för ”stagflation”, sådan som upplevdes på 1970-talet, högst reell. Och tittar man lite närmare på historien är likheterna faktiskt slående. I en analys från Världsbanken påpekas tre tydliga paralleller mellan dagens läge och 1970-talets.

Den första är energichocken – oljekriserna på 1970-talet och de skenande energipriserna till följd av Rysslands invasion av Ukraina. De senaste årens energi- och matprischock överträffas bara av 1970-talets.

Den andra likheten är den avtagande tillväxten. Redan före pandemin hade tillväxten saktat in, och den globala tillväxten väntas sakta in ytterligare under resten av 2020-talet. Att begränsningarna som hade präglat tiden under pandemin släppte är ur detta perspektiv mindre väsentligt än att de fundamentala faktorer som driver tillväxten – befolkningens sammansättning, till exempel – indikerar en mer stillsam utveckling. Redan förra året varnade Världsbanken för ett ”besvikelsernas årtionde”.

Den tredje och kanske mest illavarslande likheten är situationen i tillväxt- och låginkomstländer. Bekämpningen av inflationen med kraftigt höjda räntor innebar i början av 1980-talet att högt skuldsatta länder hamnade i kris. Genom att denna kris var svår att ta sig ur, blev det ett förlorat årtionde för Latinamerika. Under 1980-talet utbröt nästan 40 skuldkriser i länder i Latinamerika och Afrika söder om Sahara.

Utgångsläget är ganska likartat i dag. Världsbanken beskrev för ett par år sedan hur världsekonomin hade genomgått fyra vågor av växande skuldsättning i många tillväxt- och utvecklingsländer. De tre tidigare slutade med ekonomiska kriser. Den fjärde, som har pågått sedan 2010, är den snabbaste och mest omfattande hittills.

Redan med de låga räntor som då gällde var de växande skulderna alltmer påfrestande. I det nya läget som världen har gått in i, med krav på kraftfull inflationsbekämpning, ter sig skuldberget direkt riskabelt. Det finns onekligen en ordentlig fara för att historien upprepas, en ny våg av kriser utlöses och att länder hamnar i nya förlorade årtionden. (SNB)

Daniel Braw

Utrikesdebattör och fil dr i historia

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.