Dalahästar och Värmlandsvisor

Ledare
PUBLICERAD:
Typiskt svenska dalahästar.
Foto: HENRIK MONTGOMERY / TT
Ända sedan de första stapplande stegen på savannen, har vi människor organiserat oss i grupper. Redan hos babylonier, greker och romare fanns ett sätt att se på sin egen grupp i relation till andra, som har stora likheter med dagens idé om nationstillhörighet.

Under 1800-talet fick de nationella känslorna en ökad betydelse, inte bara politiskt utan även konstnärligt. I den klassiska musiken talar vi exempelvis om den inriktning som kallas nationalromantiken – där tonsättare strävade efter att skriva musik med tydlig nationell prägel, något som för tidigare mästare som Bach eller Mozart varit tämligen ointressant.

De nationalromantiska kompositörerna inspirerades av, och lånade från, det egna landets folkmusik. Intresset för att dokumentera och tillgängliggöra det folkliga kulturarvet växte sig starkare vid denna tid. I Sverige var prästen Arvid August Afzelius en förgrundsgestalt i arbetet med att samla in vårt lands folkvisor. Andra länder hade motsvarande personer av betydelse, exempelvis Cecil Sharp i England.

Många folkvisor som vi i dag betraktar som svenska har historiskt sjungits i en avgränsad del av landet men har lyfts fram och därigenom blivit en symbol för den nationella kulturen. Detta brukar ibland kallas för kulturobjektifiering. Ett tydligt exempel på kulturobjektifiering är hur vi under 1800-talet börjar romantisera Dalarna – och i dag tänker vi på dalahästen som typisk för Sverige.

Men denna process föds inte ur ett vakuum, utan är beroende av att det finns ett kulturellt råmaterial. Dalahästen må historiskt ha varit okänd för de flesta svenskar, men kunde enkelt införlivas i de minnen och den estetik som hade förts fram genom generationerna. En förkroppsligad symbol för de erfarenheter av fattigdom och hårt arbete som våra förfäder delat, oavsett var i landet det bodde.

Hos de som gjort till sin uppgift att på olika sätt demaskera och dekonstruera det nationella finns ofta något slags besatthet av autenticitet som snabbt blir småaktig. Vad spelar det exempelvis för roll att Värmlandsvisan troligtvis har utländska rötter och att snarlika toner hörs i såväl Bedrich Smetanas verk Moldau som i Israels nationalsång? I dag är den likväl en älskad del av den svenska visskatten.

Etnologen Jonas Frykman konstaterade i boken Försvenskningen av Sverige: ”Det utmärkande för den nationella identiteten är inte en viss uppsättning särskiljande egenskaper utan längtan efter att finna just dessa.”

Visst är mycket av det vi i dag betraktar som typiskt svenskt i något avseende skapat. Men det är skapat ur en mylla av folklig kultur. Vissa saker har satts på piedestal, andra saker har gömts undan. Och allt har bottnat i en förnimmelse av att det finns en kulturell minsta gemensam nämnare som förenar oss.

Under 1800-talet förändrades samhället snabbt genom industrialiseringen och världen blev mindre. Den utvecklingen har på intet sätt stannat av. Globaliseringen har inneburit att vi kan resa till fjärran länder och där hitta samma restauranger och butiker som i Sverige. Men ju mer lika vi blir, desto starkare blir vårt behov av att definiera vår egen särart.

Vår tid kommer tid både att lägga till och dra ifrån. Men den kollektiva viljan att forma berättelsen om Sverige vittnar om att den nationella kulturen inte är en illusion.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.