Ett sällsynt exemplar – inspirerad Winnerbäck bjöd på hjärtliga toner

Sommaridyllen var nära nog fullkomlig i Mariebergsskogen på lördagskvällen. En spontan Winnerbäck bjöd på show toppad av både känslor och förträfflig musik.

Det är en solig och vacker julikväll och dofterna av myggmedel och parfym blandas med kaffe och grillat framför scenen. Sommarklädda karlstadsbor cyklar och går till Mariebergsskogens grönområde för att se Lars Winnerbäck med band. Som support har han med sig Joel Alme som det bara måste sägas något om. Alme har den senaste tiden figurerat i intervjusammanhang och öppet berättat om sin uppväxt kantad av missbruk. Nu är det en till synes ivrig, glad och trygg Alme som river av ett pärlband av låtar som gör att undertecknad står och funderar på hur i hela friden Winnerbäck ska kunna toppa det här. Musikaliteten verkligen skiner i kapp med solen.

När det så är dags för Lars Winnerbäck att äntra scenen har solen gått ner bakom Mariebergsskogens kulle och den svenska sommarkylan gör sig påmind. Setet börjar lite trevande vilket kanske kan ha något att göra med en längre väntan för publiken mellan Alme och Winnerbäck. Bandet går i svart och vitt, även skärmarna vid sidan av scenen visar bandet i svartvitt. Det ska visa sig att det har en dramaturgisk effekt.

Winnerbäcks kavaj är blå, nästan som hans namne Berghagens, och även den här kvällen blir det allsång flera gånger. Till öppningslåten Grand Hotel visas en svartvit film med tågtema på backdropen, även det återkommer som en röd tråd. Efterföljande låtar tuffar på men det är först några låtar in, i Skjutna stad, som något släpper.

Kontakten mellan bandet och publiken blir genuint hjärtlig. Bandet som Winnerbäck satt ihop går inte av för hackor. De är snortajta och verkar ha roligt på scenen tillsammans. Om man kan likna ett band vid en kropp så är trummisen Jonna Löfgren hjärtat, sångerskan Sandra Widman själen, resten av bandet nerverna och Winnerbäck själv får axla rollen som hjärna. Vitaliteten forsar som ett vattenfall från scenen.

Uppväxt, utanförskap, Linköping, våga prova dina egna vägar, ta hand om varandra och det kommer att ordna sig. Så skulle man kunna sammanfatta Winnerbäcks texter. I Hjärter Dams sista sång plockas texten fram till scenkanten, bildligt talat, då Winnerbäck skippar bandet och kör själv med gitarr och publikens allsång. Vackert och innerligt.

Men det är som bäst när bandet och Winnerbäck gasar på. Klassikern Blåser bort och extranumret Tror jag hittar hem är exempel på det. Under konsertens gång växlar scenen färg efter låt och skiva. Det går från svartvitt till blått och till sepiafärgad nostalgi. När sista takterna av Efter dig klingar ut ändras en blågrönrandig bakgrund till prideflaggan till publikens applåder.

På tal om applåder. Det är inte lätt att sjunga duett när den man sjunger stämman för heter Miss Li. Men Sandra Widman gör just det i Om du lämnade mig nu och river ner applåder efter varje strof hon sjunger. Ren kärlek från publiken och det syns att både Widman och Winnerbäck blir rörda av publikens kärlek.

Vi får även en anekdot om när Winnerbäck var i Karlstad första gången. Det var inte tidigt 2000-tal som undertecknad trodde utan redan på 1990-talet för mönstring och ett biobesök.

Inget med konserten går på rutin och Lars Winnerbäck verkar mena varje ord han sjunger. I näst sista låten När hjulen rullar byter han till och med ut delar av texten för att passa in för kvällen, till publikens jubel. Ikväll får Karlstad se en av Sveriges största artister och som sista låten heter, Ett sällsynt exemplar.