Vi måste prata om det här med Lotta.
Har det alldeles dragit iväg med henne i sommarvärmen och klimatkrisens spår?
Jag vet inte.
Men ta det där som hände i ett av de första programmet i årets Lotta på Liseberg. När hon gick runt bland publiken och började samtala med en man om storleken på hans händer, eller om det var fötter, och sa till honom med löddrig blick och ännu tvåligare röst att du vet väl vad man säger om män med stora händer att de också är stora nån annanstans…?
Hallå.
Lotta visste ju uppenbarligen - och vi i våra fuktiga Ikea-soffor visste ju också, så vi rodnade i kapp med Soldoktorn som också satt där nånstans i publiken.
Sen var de förra veckan. Värmebölja. 32 grader i luften och 39,7 i Lotta. Klimatkrisen hade växlat upp med en extra dos glidvallning och Lotta var i toppform:
Hon började med att intervjua Anna-Lotta Larsson och Peter Jöback och var fullständigt förvirrad om deras värmländska rötter.
–Ni är båda från Värmland? sa Lotta.
–Ja, mamma var från Arvika, sa Jöback.
–Ja men du är väl från Norra Ämtervik?
–Nej.
–Ni har båda dubbat Lejonkungen på film?
–Nej, inte jag.
Nähä.
Sen så var det den där snygge mannen som kom in på scenen och sjöng samtidigt som han var så där nästan obscent snygg. Victor Crone hette han. Glöm aldrig bort hans namn för honom bör ni undvika om ni är en parant kvinna mitt i en klimakteriekris.
Ingen kvinna går säker inför Victor Crone.
Ingen mogen kvinna i alla fall.
Lotta börjar mala på om hur vansinnigt snygg han är. Så långt har hon ju rätt. Han är onödigt snygg. Men det är kanske inte sånt man brukar prata med folk om i tv. Jag tycker att Lisbeth Åkerman på Rapport också är skitsnygg, men det skulle jag ju inte ta upp med henne, det första jag gjorde om vi träffades. Eller i och för sig; en kompis till mej skrev i en stor kvällstidning att hon var skitsnygg och det var det första h o n tog upp när de träffades på ett mingel och det tyckte han var roligt. Hon också. Trodde han.
Lotta hymlar dock inte.
Hon är verkligen till sig i trasorna.
–Du är ju fantastiskt charmig måste jag säga, skrockar hon under ögonlockens tunga tryck och Victor vet inte riktigt vad han ska svara på det, han försöker väl säga något neutralt om att det är en underbar publik där, precis så där som man alltid svarar på alla frågor på Liseberg eller på Skansen. Men Lotta låter sig inte nöjas med det.
–Åaaaa Victor, jag har pratat med alla kvinnor här på Liseberg och dom säger samma sak; ”jag har pratat med Victor Crone och han tittade verkligen på mej…”. Kvinnorna i produktionen är uppenbarligen himla till sig i trosorna också, och Lotta vet knappt hur hon ska gå vidare och Victor är inte sämre karl än att han döljer sina händer och fötter generat och lite diskret, han vill uppenbarligen inte göra sakernas tillstånd värre än de är. Det är ju ingen tantrafestival utanför Molkom det här. Knappt ens en tantfestival utanför Mölndal. Victor är ju trots allt artist också. Konstnär. Popsångare.
Han sjunger en låt och det är inte en enda kvinna som inte spanar efter hans händer och fötter och i publikhavet anar man att den gyllenbruna auran på Soldoktorn flagnar något efter veckor av ensamt majestät.
Peter Jöback däremot undrar fortfarande var han kommer ifrån, så Stockholmare med rötter i Arvika han är.
–Norra Ämtervik, domderar Lotta och Jöback vet inte riktigt hur han ska förhålla sig till det. Norra? Finns det ens?
Sen kommer min nya idol in. Hon heter Loulou Lamotte och hon sjunger en ny låt och den heter Hela vägen hem och jag blir helt besatt. Herregud, sån där lättviktig levnadsglad och tungt svängande popmusik görs ju knappt längre. Det är så bra att jag helt tappar greppet. TV:n skakar av sin egen upphetsning och jag dansar i 39,8-gradig värme och jag blir tvungen att googla vem som kan ha gjort det där.
Och mycket riktigt; det är så klart en värmlänning. Peter Kvint har gjort sommarens bästa låt. Ungefär som när Oscar Holter från Degerfors gjorde The Weeknds superhit Blinding Lights häromåret.
Kvint som skrivit så mycket av den svenska folksjälen de senaste åren. Karlstad må redan vara bra på mycket, men nu är stan förbanne mig bäst på pop också.
Jag dansar upphetsat och säger till mig själv: ”Händerna på täcket, din gamla skata.” Eller förresten; ”Händerna i n t e på täcket, varken Lasse och Lotta. Ta för er av livet. Njut, dansa, skratta. Och framförallt;
Ni vet väl vad man säger om händer… till och med på täcket?
Även i Norra Ämtervik - var det nu ligger…
***
VECKANS VÄRMLÄNNING: Tyckte mycket om Oscar Magnussons Sommar-program. Känsligt, ömsint, självutlämnande och varmt. Och bra musik, så klart.