Hans Wallmark: Nato-medlemskap som korvstöpning

Signerat | Ukrainakriget
PUBLICERAD:
Folk bör inte veta hur korv eller lagar blir till. Det är ett påstående som lika ofta som felaktigt tillskrivs den tyske järnkanslern Otto von Bismarck, skriver Hans Wallmark.
Foto: Toby Talbot/AP
Det är absolut inte fel att peka på decennier av opinionsbildande. Det handlar om enskilda personer och organisationer – även tidningssidor, skriver Hans Wallmark.

Folk bör inte veta hur korv eller lagar blir till. Det är ett påstående som lika ofta som felaktigt tillskrivs den tyske järnkanslern Otto von Bismarck. Själva resultatet är mer njutbart än tillredningen. Så kan det även vara ifråga om hur Sverige blev ett Nato-land.

Det är absolut inte fel att peka på decennier av opinionsbildande. Det handlar om enskilda personer och organisationer – även tidningssidor – som stundom i motvind och stundom i medvind drivit på. Dåvarande Folkpartiet och sedan Moderaterna var de två partier som först gjorde detta till officiell partipolitik för 20 år sedan eller mer.

Efter den illegala annekteringen av Krim och Rysslands inmarsch i östra Ukraina 2014 drog Kristdemokraterna och Centerpartiet konsekvenserna av det inträffade och kom officiellt att bli Nato-vänliga partier. För Socialdemokraterna borde Centerns nya hållning ha gått som en skakning genom hela partiets fartygskropp. I årtionden hade detta nämligen varit den närmaste vännen i utformandet av doktrinen kring Sveriges alliansfrihet. Kan C ändra sig så borde det vara möjligt även för S. Rent tankemässigt i alla fall.

Vad som kan beskrivas som ett viktigt fjälster till den korv som skulle stoppas beställdes redan 2015. Då ingick efter svåra förhandlingar M, C, KD och S/MP en försvarsöverenskommelse. Det var den första och några till skulle det bli mellan den rödgröna regeringen och oppositionen kommande år.

Vad som pressades fram från borgerligt håll – utöver mer pengar – var en utredning. Tanken var att den skulle handla om Nato. S höll emot och det blev en bredare om Sveriges säkerhetspolitiska samarbeten. Därefter utbröt ny dragkamp med M om lämplig person att genomföra detta arbete. Det blev ambassadör Krister Bringéus.

Veckorna efter att allt detta blivit klart ifrågasattes namn och uppdrag från olika håll. Inte minst borgerliga surmulna röster kunde höras. Det talades om att chansen försuttits att kräva en uttalad Nato-utredning. Så här i efterhand kan konstateras att utfört arbete var av yppersta kvalitet och de sista månaderna före Sveriges formella ansökan i maj 2022 kom olika sidor och politiker att hänvisa till just denna gedigna analys likt den var skriven på stentavlor och inte tryckt på papper.

Nästa steg kom att tas under behandlingen av ett nytt försvarsbeslut 2020. Centerpartiet hade i en motion följt upp den tanke som funnits att Sverige i likhet med Finland borde uttala sig till förmån för en Nato-option. Helt enkelt markera att ifall det säkerhetspolitiska läget så kräver kan inte ett medlemskap uteslutas utan måste ses som ett möjligt verktyg bland andra. Fem partier representerande en stor majoritet kom i december 2020 att ställa sig bakom detta. Till oerhörd upprördhet från Socialdemokraternas sida.

De därpå följande månaderna skulle regeringen konsekvent avvisa resta förslag om breda säkerhetspolitiska samtal alla partier emellan. Istället varnade S för snabba kast i säkerhetspolitiken. Det hann dessutom genomföras en partikongress där försvarsminister Peter Hultqvist (S) kunde försäkra ombuden att något Nato-närmande aldrig skulle komma att ske.

Så kom 24 februari 2022. Rysslands krig mot ett fredligt och självständigt Ukraina var ett faktum. Vad Putin var kapabel till gick som en chockvåg genom Europa. Och ganska snabbt förstod folk i Finland med sin långa landgräns att det kunde finnas ett existentiellt hot mot republiken att hantera. Tämligen kvickt kom Nato att framstå som det självklara alternativet – inte minst hos den yngre generation som statsminister Sanna Marin är en del av.

De påverkade Sverige. Även om det nu i efterhand visar sig att ledande socialdemokrater utan att vara genomtänkt eller förankrat försökte prestera någon alternativ plan såsom ett sladdrigt försvarsförbund de två allianslösa länderna emellan. Genomgående påpekades från oppositionshåll emellertid att vårt land inte fick försinka, försvåra eller förvirra ett finländskt beslut.

S kom då att tillsätta en analysgrupp med företrädare för alla åtta riksdagspartier. Och samtidigt inleddes en parallell intern partiprocess. Det som kanske var tänkt som något öppet visade sig mycket snabbt endast kunna leda i en riktning. Nato var enda möjliga optionen.

Sanningen är den att det inte alls gick snabbt för Sverige att fatta beslut om att lämna in ansökan om att bli inbjuden som ny Nato-medlem. Det är ett arbete som pågått i åratal. Däremot gick det onekligen hurtigt på slutet för somliga partier och politiker. Det kan dock omöjligtvis andra lastas för. Analysgruppens rapport lades fram vid en välbesökt pressträff fredag 13 maj. Finlands president var på statsbesök i Stockholm med start 16 maj. Nato-ansökan lämnades in 18 maj. Därmed var korven serverad.

Hans Wallmark

Riksdagsledamot och utrikespolitisk talesperson (M)

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.