Sabotage sätter hinder

Ledare | Val 2022
PUBLICERAD:
Viktig verksamhet – Cementas fabrik och kalkbrott i Slite.
Foto: Fredrik Sandberg/TT
Det är en seglivad fantasi, den om dådets propaganda. Den frodas framför allt i vänsterkretsar som tror att de verkar i en orättvis medieskugga. Lösningen är i deras extrema världsbild att skapa problem för att få uppmärksamhet.

Socialistiska tidningen Flamman hade i helgen en lång artikel om diverse ”klimataktioner” som planeras. Extremisterna som tror på en annalkande massutrotning har tagit en del initiativ på senare år vad gäller att störa allmänheten med civil olydnad. I våras var de igång i Stockholm. När valet närmar sig verkar de planera nya så kallade aktioner.

En annan grupp aktivister planerar något vid Cementas verksamhet på Gotland i slutet av augusti. Få miljöfrågor har väl dock fått så mycket uppmärksamhet som kalkbrytningen på ön. Men målet för aktivisterna är inte att få en konstruktiv lösning på cementbristen och produktionens konsekvenser, utan snarare skapa en opinion för att stoppa verksamheten helt och hållet. Frågan är om de kunde valt en sämre strategi.

Tanken att brottsliga handlingar skulle leda till krismedvetenhet hos befolkningen i övrigt är pubertalt önsketänkande. Instinktivt kanske uppmärksamhet är lika med god publicitet. Men i praktiken är den skötsamma allmänheten närmast allergisk mot den här typen av ordningsstörande rörelser.

Om man skall få gehör för sin politik kan man inte själv utgöra ett mer konkret hot än det man försöker uppmärksamma. Om klimatförändringar skall mötas med handlingskraftig politik behöver också väljarna efterfråga det. Det är trots allt så legitim politik blir till i en demokrati.

Valrörelsen ser ut att präglas av kriminaliteten och energikrisen. Klimatförändringar, trots ett par varma dagar i juli, lär inte vara det högst prioriterade frågan för väljarna. Även om många anser att åtaganden för att minska utsläppen behövs är det inte särskilt många som delar föreställningen om en nära förestående massdöd.

Olika intressen behöver balanseras mot varandra och industrier behövs även framöver. Samtliga politiska partier är medvetna om den här avvägningen och endast de mest radikaliserade delarna av Miljöpartiet har någon sympati för de som väljer sabotage som politisk metod.

Djurrättsterroristernas framfart borde fungera som ett avskräckande exempel för även denna del aktivistiska vänstern. Efter flera granskningar från Göteborgs-Posten de senaste åren skärptes lagar för att förhindra folk att ta sig in på gårdar och hota boende. Det blev i slutändan de som hotade som fick lagen ändrad emot sig.

Så länge protesterna är just protester och demonstrationer är de legitima. Men det finns en djup naivitet i vissa kretsar om att förstöra verksamhet, blockera vägar och ge sig på näringsidkare skulle vara en framgångsrik väg till politisk förändring. Civil olydnad har ett revolutionsromantiskt skimmer, men är en vansklig metod och givetvis förenat med rättsliga följder.

När metoderna brutaliseras är det snarare aktivisterna snarare än samhällsproblem som hamnar i fokus. I takt med att klimatrörelsen frustration växer, i och med allmänheten ovilja att stänga ned industrier, kommer antagligen just sabotage bli en vanligare metod. Skall omställningen dock fungera behöver också väljarna acceptera det som görs.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.