Daniel Persson: Åskgudar och riksdagsval

Signerat | Val 2022
PUBLICERAD:
Natalie Portman och Chris Hemsworth i Thor: Love and Thunder.
Foto: Jasin Boland/Marvel Studios-Disney via AP
Jag kan inte slita mig från känslan att den här delen av sagan håller på att nå sitt slut och att vi nu får höra att det är viktigt och seriöst medan ingenting har talat för det sedan slutet på den förra filmen, skriver Daniel Persson.

Ibland är en film så dålig att det är nästan omöjligt att hålla tankarna från att vandra. Kanske borde inte komma som en överraskning att det senaste Marvelspektaklet, Thor: Love and Thunder, hör till den kategorin.

Thor: Love and Thunder har sina stunder. Chris Hemsworth som spelar titelrollen har fortfarande en närmast osviklig komisk tajming. Konceptet att hans båda hammare är avundsjuka på varandra är dessutom rätt lustigt. Natalie Portman, som återvänder till filmserien och karaktären Jane Foster som är döende i cancer men som momentant räddas genom att bli den nya Thor, är alltid bra även om rollen är obegriplig och i stort meningslös.

Men det som verkligen står ut är Christian Bales insats som Gorr gudadödaren. Bale verkar inte spela i samma film som de övriga skådespelarna. Filmen som har gjorts är osammanhängande och närmast hånfull mot sin publik. Den tar ingenting på allvar. Men Bales porträtt är genuint och någorlunda skrämmande. Ungefär som när man hör en dålig cover och bara längtar efter att höra det bra originalet lämnade jag biosalongen främst med känslan av att vilja se den film som Bale trodde att han skulle vara med i. Den hade nog varit intressant.

Filmen som har gjorts, den tjugonionde i Marvels cineastiska universum, lider extremt av sin överskattade regissör Taika Waititis oförmåga att ta någonting alls på allvar. Filmen ger sken av att hantera åtskilliga intressanta ämnen men den är ointresserad av vartenda ett. Inte en scen tillåts landa, allt ska avbrytas av små, meningslösa och framför allt ofta dåliga skämt.

I filmens slutskede ångrar sig filmmakaren något och menar att man visst ska ta det på allvar eftersom vi vill lämna en bättre värld till våra barn. Ungefär så. Men det är omöjligt eftersom hela filmen fram till dess har gått ut på att visa att inget som händer är värt att bry sig om.

På det hela taget känns det påfallande likt svensk politik eller möjligen den politiska debatten i den mån det är någon skillnad mellan dem. Det enda som riktigt skvallrar om att det väntar ett riksdagsval i landet där skjutningar, sprängningar och kravaller har blivit vardagsmat är valkompasserna som har dykt upp överallt.

Det borde annars vara en rätt stor grej. Sverige står inför enorma utmaningar och den upphaussade ansökningsprocessen till Nato är en västanfläkt i jämförelse. Ändå får den all uppmärksamhet. Jag kan inte slita mig från känslan att den här delen av sagan håller på att nå sitt slut och att vi nu får höra att det är viktigt och seriöst medan ingenting har talat för det sedan slutet på den förra filmen.

Väldigt lite verkar spela roll över tid, eller ens i stunden. Istället för Waititis abnorma intresse av att göra allt till små skämt får vi Morgan Johansson (S), justitieministern som vill komma åt gängkriminaliteten genom att jäklas med laglydiga vapenägare. Eller som tror att små höjningar av maxstraffen för vissa brott kommer att få något egentligt genomslag på strafflängder. Som har lovat att inte överimplementera vapendirektivet nästan lika många gånger som han har försökt göra just det.

Vi får en skolminister, Lina Axelsson Kihlblom (S), som ljuger om friskolornas vinster genom att blanda ihop vinst med omsättning. Det måste faktiskt antas att hon ljuger eftersom hon har gjort det upprepade gånger och om det var ett misstag skulle ha upplysts om det. Hon har också gjort Youtubeklipp där hon reagerar på vad friskoleelever anser om sin skolgång – vilket väl vore någorlunda okej om det inte vore för att eleverna i fråga är aktiva SSU:are.

Listan kan göras betydligt längre. Men genomgående är en oförmåga att hedra verkligheten med ett mått av värdighet och att någonsin erkänna situationens allvar. Det sker gång på gång och det blir aldrig någonting av det. Det släpps och gås vidare.

Ulf Kristersson (M) försöker vinna valet och byta ut regeringen med löftet om att reformera hela brottsbalken. Det är en ganska ansenlig propå och något som väljarna förmodligen skulle behöva höra mer om för att förstå vidden av, men det har i stort genererat samma riksmediala intresse som en stulen kaffekassa i en bingohall i Sunne.

Det är inte seriöst. Och ändå kommer snart direktiven om att det är dags att vi förstår att valet är viktigt. Är det för sent att byta film?

Daniel Persson

Politisk redaktör, Norrbottens-Kuriren

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.