Det bästa sättet för att värna både yttrandefrihet och religiöst samförstånd är därför att fullständigt ignorera honom, skriver Johannes Johansson.
Den högerextreme provokatören Rasmus Paludan har beviljats tillstånd för att demonstrera på Kronoparken den 22 juli. I samband med detta är det mycket sannolikt att han kommer bränna Koranen och skända profeten Muhammed. Vid tidigare demonstrationer under våren har upplopp brutit ut, och oron för nya sammandrabbningar är stor.
Samtidigt som Paludan har en grundlagsskyddad rätt att demonstrera är hans enda syfte att splittra det svenska samhället. Karlstad måste här agera ett föredöme för resten av landet, och det bästa sättet för att värna både yttrandefrihet och religiöst samförstånd är därför att fullständigt ignorera honom.
Den 15 april bryter omfattande kravaller ut i Skäggetorp efter att Paludan bränt Koranen. Stadsdelen sätts i brand, bowlingklotsstora stenar kastas från upprorsmakarna, och 100 poliser skadas. Av de senare berättar många om känslor av vanmakt, dödsångest och hur de aldrig någonsin varit med om något liknande. Upploppen utlöser en stor debatt i Sverige om invandring och yttrandefrihet.
Så skriver du en debattartikelIlskan är stor från alla håll och kanter: upprorsmakarnas våld påstås vara ett resultat av misslyckad integration, polisens insats möter stark intern kritik och yttrandefrihetens gränser debatteras flitigt. Oavsett vad svaren är på dessa spörsmål är kan det till syvende och sist inte konstateras annat än att Paludan lyckades med sitt syfte – att provocera och att skapa hat mellan grupper.
Den svenska yttrandefriheten är mycket vidsträckt, som sig bör. I en sekulär och liberal demokrati där religiösa samfund är skilda från staten måste det vara tillåtet att skända heliga skrifter. Att polisen möts med dödligt våld när man försvarar denna grundlagsskyddade rättighet är däremot helt oacceptabelt, och att upprorsmakarna döms till långa fängelsestraff är nödvändigt.
Den enda vinnaren på upploppen var Rasmus Paludan själv, som knappt behövde visa sitt ansikte för att få internationell uppmärksamhet. Här kunde han framställas som en oskyldig yttrandefrihetskämpe som möttes med mordförsök när han demonstrerade fredligt.
Paludans nuvarande turné genomförs enligt egen utsago för att påvisa Sveriges misslyckade integration och att pröva den svenska yttrandefrihetens gränser. Experimentet är alltså fullständigt beroende av vilken respons han får sin omgivning. Om han möts med likadana reaktioner som under påsken kommer provokationen te sig som lyckad. Om ingen däremot bryr sig överhuvudtaget, och lämnar Paludan ensam gormande bakom massivt polisuppbåd, kommer han enbart framstå som en patetisk bråkmakare.
Det är därför av yttersta vikt att han inte bemöts med någonting annat än ignorans. Karlstad måste föregå med gott exempel av hur det svenska samhället kan värna yttrandefriheten samtidigt som man inte skapar större ilska och misstänksamhet grupper emellan.
Johannes Johansson
Karlstadsbördig student i freds- och konfliktvetenskap vid Lunds universitet