Marianne hade glömt vårt första möte...

Jag var inbjuden till Marianne Rundström och hennes stolta podd Mogna röster häromdagen.

Och bara det faktum att någon kom på den bisarra idén att kalla mig en ”mogen röst” gjorde ju att jag tackade ja – av pur häpnad.

Det fanns en tid när jag snarare ansågs vara den omognaste fågeln i hela den mediala snårskogen. Jag kunde ju skriva snart sagt vad som helst och småkränka vem som helst och vara så himla barnslig att jag exempelvis utsåg Lars Norén till Sveriges roligaste karl och kalla honom Lasse Norén av ren oförskämdhet.

Barnsligt? Ja, absolut.

Moget? Nej, inte alls.

Men det var ändå ett sätt att försörja sig och jag skämdes inte så himla mycket för det. Men Lars Norén blev så klart djupt kränkt. Vem skulle inte blivit det? Dessutom frilade redigerarna hans enorma bambiöron i tidningen för att skoja lite extra med honom.

Det blev han och Dramaten ännu mera kränkta över, sas det.

Barnslig alltså. Men sen började jag skriva om pelargoner och då ansågs jag plötsligt som hyfsat mogen. En man i staten, en eternell för vår tid. En fermenterad perenn.

Marianne Rundström minns ni så klart.

Hon var programledare i SVT en förfärlig massa år. Innan det jobbade hon på P4 Värmland där hon fick sin verkliga skolning. 20 år tror jag nästan att det blev i Karlstad.

Nu gör hon en podd som är en av Sveriges största och som är hårdsponsrad av stenrika Svensk hypotekspension och hon hade en hel redaktion som tog hand om mig vid inspelningen.

– Kan ni gissa när Marianne och jag träffades första gången? frågade jag redaktionen när vi träffades i lokalerna på Öfre Östermalm.

Det kunde de inte.

– Kan du? frågade jag Marianne.

Det kunde hon inte. Eller ja, hon gissade försiktigt, men jag kunde berätta att det var för nästan exakt 50 år sen. Augusti 1972 på Journalisthögskolan i Göteborg, Andra Långgatan. Jag var 19. Hon var 21. Mycket mogen tyckte jag, minns jag.

Hon mindes ju trots allt. Hon har till och med bilder från tiden på skolan som hon håller på att leta fram, berättade hon. Jag minns inte ens hur jag såg ut då. Än mindre hur hon såg ut.

– Däremot minns jag en detalj tydligt, sa jag.

– Eeeh, vadå?

– Jag minns att jag drev med dej under en lektion. Skojade lite omoget.

– Va?

– Ja, du hade ju hög status i klassen, erfaren och var några år äldre, en mogen röst, medan jag kom direkt från gymnasiet, en rödhårig värmländsk nollåtta. Så jag tänkte jag skulle vara småironisk och driva lite med dej och jag tror faktiskt inte du märkte det, men en tjej som jag gillade på en av bänkraderna bakom mig märkte det och hon tyckte att jag var fantastiskt modig och stötte på mig direkt efter det och någon tid senare var hon gravid och vi gifte oss i Skara.

– Hoppsan!

– Ja, verkligen. Allt tack vare dej. Du skaffade mig ett liv.

Redaktionen tyckte det var en rolig historia. Marianne också, även om jag nog tyckte mig märka att hon undrade lite över vad det var jag sa som drev med henne. Men det mindes jag ju inte. Nåt barnsligt, kanske, nåt omoget. Eller i bästa fall något vansinnigt moget satiriskt. Det här var ju en sträng politisk tid och jag var väl lite onödigt inspirerad av ouppfostrade böcker som Jerry Rubins ”Snacka inte bara!” så jag var kanske lite onödigt respektlös.

Sålunda har jag mycket att tacka Marianne för.

För att inte säga min fru.

Poddinspelningen blev vansinnigt trevlig. Jag fick prata om min nya bok ”Skaffa dig ett liv 3.0” och vi pratade lite om en av Mariannes söner som har samma extrema fotbollsläggning som jag.

Marianne berättade att det varit slagsmål i hennes familj om boken inför inspelningen. Det gillade jag. Jag är ändå en äldre herre skrivit över 40 böcker så slagsmål om en av dem gör mig ohyggligt stolt.

Vill ni lyssna på podden – det hoppas jag ju – så söker ni bara på ”Mogna röster” – där poddar finns. Lite Värmland pratar vi också. Vi har ju några år tillsammans i Värmland, Marianne och jag.

Dessutom pratar vi pelargoner. Ganska mycket pelargoner.

Marianne började nästan gråta av rörelse när jag berättade om hur jag tvingades sluta med pelargoner häromåret för att jag blev akut allergisk och höll på att kvävas av några väldigt utsöndringsrika mördar-Mårbacka köpta på Coop i Arvika.

Så kan det gå, sa jag och Mariannes underläpp darrade nästan som Sue Ellens i Dallas.

I övrigt var vi ganska mogna, Marianne och jag.

Och nåt mer om vad som hände på Journalisthögskolan i Göteborg ska jag inte berätta.

Det som hände på Andra Långgatan stannade på Andra Långgatan.

Utom vår son, kanske. Men det är en annan historia.