Erik Elinder, en värmländsk urkraft

När man söker på Erik Elinder på nätet kommer ord som entreprenör, entusiast och värmlänning upp. Allt detta var han i högre grad än någon annan jag kommit i kontakt med. Hans meritlista kan göras hur lång som helst, och titeln på vänboken som gavs ut till hans 80-årsdag, Semper ardens (Alltid brinnande), sammanfattar hans liv i två ord.

På två olika sätt dök han nyligen upp i mitt minne. Jag hittade honom på ett gammalt klasskort från läroverket i Karlstad omkring 1930 i Jacob Jacobssons fotoalbum. De båda studiekamraterna kom att ägna sina yrkesbanor åt Värmlands fromma, Jacob som dialektforskare och Erik som något mer svårklassificerat. En annan studiekamrat med samma inriktning var Richard Broberg från Östmark.

Ungefär vid samma tid som kortet dök upp kom Erik Elinder nerdimpande i min brevlåda i en fyllig presentation i Wermländska sällskapets tidskrift Wermländingen, en skrift som för övrigt grundades på 1960-talet på Eriks initiativ.

Ja, det var mycket som kom till på hans initiativ. Som värnpliktig korpral tog han kontakt med försvarsledningen och övertygade de ledande att luftbevakningen under kriget kunde skötas av unga kvinnor, som blev kallade tornsvalor. Detta förslag gav honom en förflyttning till försvarsstaben i Stockholm.

Som 30-åring blev han sekreterare och rätt snart därefter vd för Sparfrämjandet. Från 1951 var han vd för en reklambyrå, en av landets största. Han tog initiativ till kedjebildningar inom reklam och handel som Interflora, Järnia och Färgsam, och han var med om att introducera användandet av kontokort. VISA-kortet lanserade han på den svenska marknaden.

På detta vis tog han hela tiden initiativ till nya projekt, överallt såg han möjligheter. Mycket gällde hans hemlandskap Värmland, där han hade sina uppväxtår på Herrhagen i Karlstad. Som stockholmare blev han förstås medlem av Wermländska sällskapet och var dess vice ordförande i åtta år och ordförande i 13 år. Dessutom sällskapets sånganförare.

Hela tiden strävade han efter Värmlands utveckling i positiv riktning. Han låg bakom införandet av utmärkelsen Årets värmlänning. Han startade Wermlands-Collegiet som bland annat arbetade för nyetableringar i länet. Tillsammans med Kjell Fredriksson såg han till att Föreningen (för) Värmlandslitteratur bildades.

I en artikel i STF:s årsbok 1985 lade han fram sina visioner om hur Värmland kunde utvecklas med satsningar på den snabbt framväxande datatekniken. Framför sig såg han möjligheten att just i Värmland skapa ett svenskt Silicon Valley. Hur väl detta kom att stämma med verkligheten må andra med bättre kunskaper i IT-branschen bedöma.

I en artikel om Erik Elinder läser jag om hur väl han utnyttjade sin arbetskapacitet – han startade arbetsdagen redan kl 7 och avslutade den kl 20. Att detta inte riktigt stämmer kan jag intyga. Jag kom nämligen att hamna i hans digra telefonlista, och det hände att ett entusiastiskt samtal kunde komma åtskilligt utanför denna tidsram.

Vår första kontakt var ett brev från honom daterat den 27 november 1986. Det var då i hans egenskap av ordförande i Wermländska sällskapet. Han höll som bäst på att planera sällskapets ståtliga luciafest och han ville överraska med en ny Värmlandsvisa. Han hade redan fått en början av Stefan Mogren i Ulvsby, men han hade önskemål om en vidareutveckling av visan. Melodin fanns redan, det var ”Vår bästa tid är nu”, och den skulle framföras av Erland Hagegård. Och bråttom var det förstås. Texten han sände mig var fin, men han ville ha mer sikte framåt.

Det blev bråttom. Redan första advent kunde jag skicka honom en ny text som byggde vidare på den gamla och som han godkände direkt och sände vidare till sångaren.

Några kvällar senare när jag var ensam hemma ringde det på telefonen. Det var Erland själv som ville höra hur jag hade tänkt mig fraseringen och betoning av några ställen i sången, och jag blev tvungen att sjunga i telefonluren så gott det gick, och Erland sjöng med.

När jag stod där och sjöng i luren råkade min fru komma hem. – Men vad … ! hörde jag bakom min rygg. Jag bad sångaren vänta och förklarade för hustrun att jag bara sjöng duett med Erland Hagegård. – Jajavisst, det tror jag på, sade hennes blick, och det tog en god stund efteråt att förklara.

Ett tackbrev och ett programblad kom redan den 16 december från Erik Elinder adresserat till mig och Stefan Mogren: ”… Som ni ser sjöng Erland Hagegård er gemensamma visa på ett strålande sätt, så att taket lyfte sig på gamla Grand Hotel. Två gånger i tät följd sjöng hela publiken med i denna er hyllningssång till Värmlands framtid… Gör vad ni kan för att sprida texten och kunskapen om Värmlands framtid.”

Detta var inte enda gången jag hörde från den store värmlänningen. Några år senare ringde han och ville att jag skulle uppmärksamma nordvärmlänningar som flyttat norrut på arbete och blivit kvar. Han hade möjligen tänkt sig ett betydligt större arbete än det jag kunde åstadkomma, men jag fick i alla fall ihop några artiklar i ämnet. Mitt yrkesarbete hindrade mig att göra ett mer djupgående forskningsarbete, men man sa inte gärna nej till Erik Elinder.

Ett annat förslag han kom med var när han hörde av sig och bad mig trycka på för att få någon form av minnesmärke över Dalbyordbokens två skapare, Karl L-son Bergkvist och den forne studiekamraten Jakob Jakobsson, om inte annat borde de få var sin gata uppkallad efter sig i hembygden. Det vi så småningom kunde åstadkomma på Kulturkoppra med hjälp av en broder i grafikbranschen var en minnestavla som sattes upp på Dalby hembygdsgård.

Lite på tvärs kom jag och Erik när jag i en artikel föreslog att det planerade finnskogsmuseet borde förläggas till Nyskoga, Lekvattnet eller Kindsjön, åtminstone på finnskogen. Jag fick ett långt brev där han beskrev fördelarna med att museet förlades till centralorten Torsby. De styrande lyssnade förstås mer på Elinder, och museet hamnade i Torsby. Men – var ligger det idag? Jo, på finnskogen.