Du kanske vill få en massa pengar. Eller utveckla din talang. Eller bilda familj. Oavsett vad som gör just ditt liv rikare ska du få sträva dit så länge du inte skada någon annan, skriver Carolin Dahlman.
Hon fick massor av hjärtan och sympatier när hon la upp en bild på sig själv i mysbyxor och klagade över en finne. Däremot gillade få följare hennes Instagrambilder om nystartade bolag eller andra succéer. Det berättade en framgångsrik bloggerska i ett tv-program. Jag minns inte vilket, men det berörde mig djupt.
Det sa något om det svenska kynnet. Vi är ett empatiskt folk, vilket är fantastiskt. Men jantelagen finns också där. Svensken bryr sig om, men håller också tillbaka. Vi tar hand om den som är nere, men är sämre på att lyfta upp. Jämlikhetstanken håller oss på mitten. Du ska inte under ribban, men heller inte över.
Jag tror att vi får ett mer harmoniskt samhälle när vi unnar varandra framgång. När vi peppar andra att bli sina bästa jag kommer fler att må bättre än när vi ser avundsjukt på de lyckade eller bara ringer när någon har en svacka.
I veckan lyssnade jag på ett samtal i P1 Morgon när en ledarskribent önskade att bostadspriserna föll, eftersom det skapade spänningar när vissa är miljonärer i villaområden och andra bor i hyresområden. ”Den svenska medelklassen behöver bli fattigare”, skrev han i en artikel (30/5).
Så ogint, tänkte jag. Ska man inte vara glad över att folk får känna trygghet när deras riskfyllda investering lönat sig? Ska man i strävan efter jämlikhet hellre göra att alla har det lika dåligt än att vissa får mer?
För mig är en mer naturligare instinkt att försöka få dem som har det svårare att börja studera, starta företag eller skramla ihop till en insats så att också de kan köpa en bostad. Varför ha som ideal att alla ska ha det lika knackigt? Nej. Bättre då att fler får det bättre. Men så tänker man inte från vänsterhåll, tyvärr.
”De rikaste drar iväg”, muttrade Magdalena Andersson (S) i DN. I dagarna sa hon till Dagens Industri att de som har det allra bäst ställt ska ”få möjlighet att bidra lite mer” (3/7).
Socialdemokraterna har redan höjt 46 skatter sedan de tillträdde. De tar krona efter krona från ditt konto. De berövar dig lönen för din möda. De krymper din frihet. Och än så länge har de bara börjat. Vid S-kongressen ville 10 av 26 distrikt ha återinförd fastighetsskatt. Även om partiledningen just nu håller emot kan inflytande från V och MP lätt göra att skatten införs. Lägg därtill planer på beredskapsskatt och kapitalskatter.
De rika ska klämmas åt. De som tjänar pengar ska betala. De som sliter och släpar ska straffas. Trots de skyhöga skatter vi redan betalar är habegäret oändligt. Mycket ska han mer.
Samtidigt läcker kassan som ett såll. Kommunpoet. Noll koll på föreningsbidrag. Ineffektiv resursanvändning i vården. Majoriteten av 25 av de största reformerna som infördes 2000-2017 baserades på underlag med betydande brister, enligt Riksrevisionen. Det är som att bränna dina surt förvärvade pengar på bål.
Samtidigt får de som lever på bidrag mer. Under pandemin höjdes taket i a-kassan. Det skulle vara tillfälligt, men nu gör S de högre ersättningarna permanenta.
Självklart känner även jag sympati med dem som har det tufft. Vi drabbas alla då och då, och då hjälper vi varandra. Men det är farligt när balansen blir fel – om man får mer omsorg från när man är svag än när man är stark. Om bidragen är höga när det krisar, samtidigt som skatterna är höga när man lyckas är det en signal som påverkar både samhällsekonomi och livsöden.
Det sägs att allt fler barn diagnostiseras med någon slags bokstavskombination på grund av att det ger ökade resurser till skolorna. Psykisk ohälsa bland barn är omfattande och bemöts med huvuden på sned och piller. Kriminellas brutala egoism ursäktas med att socioekonomiska förhållanden.
På punkt efter punkt bestraffas styrka, medan svaghet belönas. Vad gör det med incitamenten? Inom oss har vi ju både och, och båda kan lockas fram beroende på hur vi bemöts.
Jag vet att mörker finns, men ser hellre ljus. Jag vet att vi kan falla, men också att vi kan resa oss. Ett gott, kärleksfullt samhälle säger inte ”stackars” utan ”kom igen, du kan mer än du tror”.
Carolin Dahlman
Högerliberal samhällsdebattör