Sverige kommer som medlemmar i försvarsalliansen Nato att acceptera den avgörande roll som kärnvapen spelar, och kommer att delta fullt ut i planeringsprocesser, samt är berett att sätta in styrkor och förmågor för alla alliansens uppdrag. Det framgår av den avsiktsförklaring som utrikesminister Ann Linde (S) överlämnade till Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg i samband med att Nato-ländernas ambassadörer den 5 juli undertecknade anslutningsprotokollet för Sverige och Finland.
Det är i sig inte särskilt konstigt. Skall vi bli medlemmar så förväntas det också att vi ställer upp på de krav och de doktriner som styr den kollektiva säkerhetspakten. Något annat vore anmärkningsvärt och skulle egentligen diskvalificera oss från medlemskap.
Ändå finns det folk som går i taket över detta. Hans M Kristensen, som är arbetar med kärnvapenfrågor på Federation of American Scientists, skriver på Twitter att "Det är monumentala beslut för ett land som stannat utanför allianser och avvisat kärnvapen". Beatrice Fihn, chef för organisationen ICAN, som vill förbjuda kärnvapen, skriver att ”Det är så skamligt hur regeringen svängde på några veckor från att vara emot kärnvapen till att vara redo att delta i kärnvapenanvändande”.
En betydligt mer nykter syn visas av Robert Dalsjö, som är analytiker och överingenjör vid Totalförsvarets forskningsinstitut, som helt lakoniskt kommenterar det hela med att "nu tar vi steget från barnkammaren till vuxenvärlden". För så är det. Förhoppningsvis kommer vårt Nato-medlemskap att leda till en betydligt mer verklighetsförankrad diskussion om säkerhetspolitiska frågor.
Under alltför lång tid har Sverige kunnat unna sig lyxen av att stå utanför militärstrategiska resonemang. Som "moralisk stormakt" har kunnat sitta på våra höga hästar och peka finger åt andra, kräva kärnvapenfria zoner och ensidig nedrustning. Medan realiteten är att kärnvapen finns på gott och ont, och att det är en uppfinning som inte kan göras ogjord. Så länge det finns skurkstater i världen med kärnvapen (eller ambitioner att skaffa sådana) så måste också den fria världen ha kärnvapen.
Det räcker med att se på Ukraina. I det så kallade Budapestmemorandumet 1994 gav de upp de kärnvapen de ärvt av Sovjetunionen, mot att de fick säkerhetsgarantier från kärnvapenmakterna Ryssland, Förenta Staterna och Storbritannien. I dag, under Rysslands krig mot Ukraina, ser vi vad dessa försäkringar var värda.
Under det kalla kriget var ledande politiker och militärer högst medvetna om de här frågorna. Sverige hade en hemlig allians med västmakterna, och vi gav upp vårt eget kärnvapenprogram först när det stod klart att vi skulle skyddas under Nato-ländernas kärnvapenparaply. Start- och landningsbanor i Sverige byggdes ut för att kunna husera det amerikanska strategiska bombflyget. Det här egentligen en återgång, fast öppen, till den tiden.