Intervju Olle Larsson: Putin är fast i åttiotalet

Signerat | Ukrainakriget
PUBLICERAD:
Många av dagens stora politiska frågor börjar på 1980-talet. Samtidigt är det 40 år sedan. Många som i dag är vuxna har egentligen inga egna minnen av den tiden, säger Olle Larsson.
Foto: Historiska Media
Vet man vad Sovjetunion var och hur det såg ut tror jag att man blir klokare på Putins agerande. Det är till 1980-talets Sovjet som Putin drömmer sig tillbaka, säger Olle Larsson.

Olle Larsson är historiker, verksam som lärare och författare. Tidigare har han bland annat skrivit om Stormaktstiden och om Gustav Vasa. Nu är han aktuell med boken Det dramatiska 1980-talet – decenniet som förändrade världen, som ges ut av Historiska media.

Vad är det som är så speciellt med 1980-talet och varför behövs det en bok om det just nu?

– Jag skulle säga att man kan kalla det en formativ period. Mycket av den värld vi lever i i dag tar ju form under 1980-talet. Kalla kriget tar slut och Sovjetunionen kollapsar. Men det är också då religionen kommer tillbaka in som politisk drivkraft i historien i och med revolutionen i Iran 1979 och med påven Johannes Paulus II:s besök i Polen. Och ungefär samtidigt blir islam återigen en militär kraft i och med den sovjetiska invasionen av Afghanistan och Mujahedinrörelsen där. I Kina är det ledaren Deng Xiaoping som behåller det politiska förtrycket men inför någon slags marknadsekonomi, och slår därmed in på Kinas väg till ekonomisk världsmakt.

– Många av dagens stora politiska frågor börjar på 1980-talet. Samtidigt är det 40 år sedan. Många som i dag är vuxna har egentligen inga egna minnen av den tiden.

Du lyfter också fram att kunskaper om 1980-talet är viktiga för att förstå konflikten i Ukraina.

– Vet man vad Sovjetunion var och hur det såg ut tror jag att man blir klokare på Putins agerande. Det är till 1980-talets Sovjet som Putin drömmer sig tillbaka: till ett imperium som är beundrat eller kanske ännu mer fruktat. I ett tal år 2005 kallar Putin Sovjetunionens upplösning som ”den största geopolitiska katastrofen under 1900-talet”.

– Det är också under 80-talet Putin har sin karriär inom säkerhetstjänsten. Han blir skolad i den sovjetiska mentaliteten: att det finns fiender överallt som man måste skydda sig från. Lyssnar på den ryska retoriken är den sovjetisk. De yttre fienderna kallar man fascister. Den inre oppositionen kallar man femtekolonnare, sabotörer, utländska agenter. Putin är i allra högsta grad en produkt av det årtiondet.

Kan man säga att Putin med sin politik nu försöker att göra 1980-talet ogjort?

– Ja, ta till exempel den utrikespolitiska doktrinen. Gorbatjov sa i ett tal 1985 att alla länder ska få söka sitt eget politiska system. Det betydde hej då till Brezjnev-doktrinen som gick ut på att Sovjetunionen hade rätten att ingripa varhelst i världen som kommunismen var hotad. Vad är det då Putin gör i dag? Jo, han har återupplivat Brezjnevdoktrinen men nu är den etnisk. Putin anser sig ha rätt att gripa in där det finns ryssar, oavsett om det är innanför eller utanför landets gränser.

Du har liknat det formativa 1980-talet med vår egen samtid.

– Jag tror ingen i slutet av 1980-talet hade kunnat gissa att Sverige snart skulle gå med i EU eller delta i stora militära operationer utomlands. Det var Kalla krigets slut som ändrade allt. Samma sak är det nu med Putins angrepp på Ukraina. Det var väl knappast någon förra sommaren som trodde att Sverige inom ett år skulle ansöka om att gå med i Nato. Utvecklingen nu, precis som under 80-talet, visar hur snabbt historien kan förändras.

I boken lägger du stor vikt vid ledande personer, som Reagan och Gorbatjov. Men brukar inte historiker snarare lyfta fram att Sovjetunionen och östblocket gick under på grund av ekonomin? Att det som skedde i någon mån var oundvikligt.

– Då tror jag att man har sett på det utifrån eftervärldens perspektiv och inte tagit hänsyn till vad vi visste då. Jag tror till exempel inte att det var någon i väst som förstod hur otroligt usel den östtyska ekonomin var. Det är möjligt att kurvorna på sikt hade gjort att östblocket hade fallit, men att det hände just där och då menar jag mycket handlar om personer om aktörer.

Du lyfter särskilt fram Gorbatjov, vad var det som gjorde honom så speciell?

– Gorbatjov är helt atypisk i den sovjetiska politbyrån. Han är ung. Bara drygt femtio då han kommer till makten. Han är välutbildad – både jurist och agronom. Han var egentligen påtänkt som efterträdare redan under Jurij Andropov. Hade Andropov fått leva lite längre är det inte säkert att Tjernenko tagit makten. Men då var det några av de gamla grabbarna i politbyrån som tänkte: vi vill veta vad vi får, vi tar Tjernenko så länge. Men efter det går Gorbatjov inte att stoppa. Han kliver fram och får världshistorisk betydelse.

Vad är det som driver Gorbatjov att stegen mot avspänning och fred?

– Det finns förstås ett skäl i att ekonomin går så dåligt. Men Gorbatjov tog också stort intryck av Tjernobylolyckan år 1986. Efter den får han något att relatera till. När de talar reducering av medeldistansrobotar konkretiserar han det i sin egen tankevärld med hur många Tjernobyl en viss laddning motsvarar, och det är förskräckligt många. Det gör honom väldigt benägen att förhandla. Han förändras när han sitter vid makten och det gäller också USA:s president Reagan.

Ja, Reagan verkar vara en annan favorit i boken.

– Reagan är svårt underskattad, skulle jag påstå. När han svors in 1981 var han väldigt konfrontativ. Jag minns att vår samhällskunskapslärare, som var något till vänster, målade upp Reagan som krigshetsare och ett stort hot mot världsfreden. Men i hans andra period är det en annan Reagan som går in på scenen och börjar förhandla med Gorbatjov.

Om Gorbatjov påverkades av Tjernobyl, vad förändrade Reagan?

– För Reagan är det erfarenheterna från övningen Able Archer 1983, när det visar sig hur otroligt nära det var att det blev krig av misstag. Han får ta del av beräkningar om troliga amerikanska förluster på 150 miljoner människor – under förutsättning att man vinner kriget.

– Utan Reagan och Gorbatjov tror jag att historien hade tagit en annan väg. Det var två personer som kunde samtala med varandra – och som gjorde det. Deras vägval visar att historiens gång är oförutsägbar. (SNB)

Mathias Bred

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.