Föreningslivet är bland det finaste Sverige har. Såväl religiösa som sekulära sammanhang skapar sociala utrymmen bortom den delade tillvaron mellan arbete och hem som vardagen annars består av.
Staten gör rätt i att ge stöd. Men som allt för ofta präglas det av en typisk naivitet. Ännu en skandal briserar angående skattepengar som går till föreningar och trossamfund. Dagens Nyheter har senaste veckan rapporterat om hur flera mindre muslimska och kristna församlingar uppmuntrat till så kallad omvändelseterapi. Det vill säga försök att påverka homosexuella att ändra sin sexuella läggning.
Även om det här har varit ett känt fenomen, inte minst internationellt, har det inte förbjudits i Sverige. Skärpt lagstiftning lär komma på plats inom kort. En vidare granskning från tidningen visade att flera organisationer som pekats ut också får bidrag från Myndigheten för stöd till trossamfund.
Myndighetens direktör, Isak Reichel, medger att trots att man betalat ut mångmiljonbelopp har man varken granskat mottagarnas syn på homosexuella eller förekomsten av försök att ”omvända”.
Sverige har ett närmast ändlöst antal värdegrundsdokument och den statliga styrningen av kulturen kan gå ned på imponerande detaljnivå när det skall fördelas pengar till diverse projekt. Samtidigt finns det flera myndigheter där skattepengar flödar utan vidare granskning tills dess att journalister gör grovjobbet.
Utöver Myndigheten för stöd till trossamfund kan man lägga till Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor samt Folkbildningsrådet som alla tre har uppdraget att dela ut statliga pengar till föreningsliv. Utöver utbetalningarna finns det en skyldighet att granska och följa upp vad pengarna går till. Men det har visat sig vara mindre prioriterat.
När summorna som betalas ut växer är det svårare att granska samtidigt som risken för missbruk ökar. Bidragsfusk är ett problem som inte bara kostar staten och i förlängningen allmänheten i förslösade skattekronor. Pengarna som försvinner är även en del av den kriminella ekonomin som ger syre åt utanförskapet.
Religiös extremism och hedersförtryck kan inte tillåtas att finansieras med offentliga resurser. Att verksamheter som erbjudit ”uppfostringsresor” också får statliga bidrag tyder på att något inte fungerar när myndigheterna delar ut stöd. De senaste årens återkommande skandaler med pengar som direkt eller indirekt går till islamism och antidemokratiska rörelser väcker frågan om stödsystemet står sig för yttre granskning.
Det är tydligt att det finns avvägningar som behöver göras både vad gäller omfattningen och målet med de offentliga bidragen. Kravställande behöver följas upp då det inte går att ta någon på orden. Bidragssökande för verksamheter kan inte heller göras hur enkelt som helst. Här finns en motsättning i offentlig service och målsättningen med pengarna som betalas ut.
Sverige har en lång historia av föreningsliv som behöver förvaltas. Många verksamheter som inte står sig kommersiellt behöver offentligt stöd för att överleva. För att det skall vara motiverat behöver stödet förtjänas. Så är dock inte alltid fallet.