Den nordiska dimensionen av Nato

Debatt
PUBLICERAD:
I dag saknar alla de nordiska länderna egen kapacitet för att genomföra lufttankning av sina stridsflygplan. Lufttankningsflygplan har helt enkelt varit för dyra att anskaffa, skriver Karlis Neretnieks.
Foto: F21 / Försvarsmakten
Genom att betrakta delar av de nordiska ländernas försvarsmakter som en gemensam resurs skulle uthålligheten öka dramatiskt, skriver Karlis Neretnieks.

För svensk och finsk del kommer ett medlemskap i Nato innebära ett antal förändringar som gynnar vår säkerhet. Faktorer som ofta lyfts fram är: de ökade möjligheterna att få hjälp i händelse av ett angrepp; det nordiska området kommer kunna ges en samordnad försvarsplanering; tröskeln för ett eventuellt ryskt angrepp på Finland eller Sverige kommer höjas; de ryska möjligheterna till kärnvapenutpressning kommer minska drastiskt.

Bra så, men därutöver skapar ett medlemskap i alliansen även specifikt nordiska samarbetsmöjligheter som påtagligt skulle öka ländernas gemensamma försvarsförmåga.

USA utgör ryggraden i alliansen. Dock, den allt större utmaning som Kina utgör i Stillahavsområdet gör att de amerikanska möjligheterna att snabbt föra större resurser till Europa minskar. Därmed ökar kravet på uthållighet hos alliansens europeiska medlemmar. Genom att betrakta delar av de nordiska ländernas försvarsmakter som en gemensam resurs skulle uthålligheten öka dramatiskt.

Exempelvis kommer de nordiska flygvapnen omkring år 2030 tillsammans ha drygt 200 av världens modernaste stridsflygplan, JAS 39 E och F-35. Ungefär lika många som Royal Air Force eller tyska Luftwaffe. Något som skulle ge helt andra möjligheter att bedriva en uthållig verksamhet, jämfört med vad ett enskilt land skulle klara.

Att skaffa dyra materielsystem är alltid ett svårt avvägningsproblem. De riskerar ofta att bli gökungar. I dag saknar alla de nordiska länderna egen kapacitet för att genomföra lufttankning av sina stridsflygplan. Lufttankningsflygplan har helt enkelt varit för dyra att anskaffa. Ett delägarskap i en nordisk lufttankningspool skulle däremot antagligen ses som ekonomiskt rimligt. Det skulle öka möjligheterna att kraftsamla flyginsatser till var som helst i det nordiska området, oberoende av var planen är baserade. Den möjliga effekten av den nordiska flygplanflottan skulle öka avsevärt.

Likaså saknas tunga transportflygplan och tunga transporthelikoptrar i de nordiska försvarsmakterna. Avstånden i vår del av världen är långa. Det är längre från Malmö till Tromsø i Nordnorge än mellan Malmö och Rom. Möjligheterna att snabbt flytta förnödenheter och förband är en avgörande förmåga i ett gemensamt nordiskt försvarskoncept.

Att nordisk lufttanknings- och transportförmåga också skulle bidra till att underlätta andra alliansmedlemmars insatser i Baltikum, eller hos oss, gör inte dessa förmågor mindre intressanta, tvärtom. Också när det gäller mark- och sjöstriden finns det möjligheter att i ett nordiskt sammanhang skapa effekthöjande synergier – men de förtjänar en egen artikel.

Oberoende av formella förpliktelser inom en allians kommer kulturella likheter och förståelse för varandras sätt att tänka vara en viktig ”force multiplier”. Något som också talar för att det bör finnas en speciell nordisk dimension inom ramen för de nordiska ländernas medlemskap i Nato.

Karlis Neretnieks

Generalmajor, tidigare rektor för Försvarshögskolan

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.