Mordet på Ing-Marie Wieselgren, psykiatrisamordnare för Sveriges Kommuner och Regioner, mitt under den pågående Almedalsveckan har väckt bestörtning. Tids nog lär vi få veta mer om gärningsmannens motiv, men det är även värt att reflektera över hur vi människor agerar när något fruktansvärt sker.
Att en 32-årig man nu är häktad kan vi tacka pensionären Lars Reuterberg för. Det var han som utan att tveka tacklade omkull den flyende mannen så att han blev utslagen och kunde gripas av polis. Detta var ett synnerligen rådigt handlande och förhoppningsvis får Reuterberg en medalj.
Någon medalj förtjänar däremot inte de privatpersoner som under pågående livräddningsförsök ställde sig och filmade Wieselgren på marken. Ett sådant beteende är inte unikt för den här händelsen, utan är tyvärr alltför vanligt. Allvarliga trafikolyckor eller barn som drunknar — det är andra exempel på situationer där människor valt att ta fram sina mobiler för att fotografera och filma, ibland med konsekvensen att de är i vägen för det pågående räddningsarbetet.
Sedan 2018 finns lagen om olaga integritetsintrång. Den innebär bland annat att man kan straffas med böter eller fängelse i högst två år om man sprider bilder på någon som befinner sig i en mycket utsatt situation. Men det krävs alltså att bilderna eller filmerna delas vidare, exempelvis i sociala medier för att någon skall kunna dömas. Det är värt att fundera över huruvida lagen skulle behöva skärpas så att även själva fotograferingen eller filmandet blir olagligt.
För det är ingen tvekan om att det är en grov kränkning av en människas värdighet att utan något annat skäl än sin egen narcissism stå med kameran framme, samtidigt som en person kämpar för sitt liv. Skall man försöka hitta förmildrande förklaringar kan man kanske tänka sig att mobiltelefonerna för många är ett slags elektronisk snuttefilt. I ett tillstånd av chock är det en försvarsreaktion att se det som händer genom mobilskärmen – det blir ett filter som distanserar och gör situationen mindre skrämmande. Men det räcker knappast som förklaring, för vem skulle ta fram telefonen och filma om det var en anhörig eller nära vän som hade blivit knivhuggen?
Vi lever i en tid då det är populärt att utmana och ifrågasätta normer. Att vara normkritisk är något av modeord som inte nödvändigtvis behöver motiveras eller specificeras för att få genomslag i debatten.
Självklart kan normer förändras över tid och den diskussionen är en viktig del av det demokratiska samtalet. Men det verkar som att vår samtids förkärlek för normkritik, ibland har blivit ett alibi för att ersätta normer med normlöshet. Alternativt att vi byter goda normer mot dåliga. Men med lejonparten av vårt samhälles normer är det så att de inte behöver förändras – de behöver bara efterlevas.
Att någon blir mördad på öppen gata är fruktansvärt och vi måste göra allt i vår makt för att förhindra sådana dåd, samt se till att de som utför dem straffas hårt. Men tillståndet i vårt land definieras inte i första hand av illgärningsmän, utan av den genomsnittlige medborgaren.
Vi borde ägna mindre tid åt den vänsterorienterade normkritiken och mer tid åt att påminna varandra om de goda normer som bär upp vårt land. Att lägga undan mobilen och hjälpa den som förblöder måste vara en självklarhet.