Hur många patienter måste dö innan krisen tas på allvar?

Mina kollegor och jag väntar på att sjukvården i Sverige ska haverera. Ständiga nedskärningar och sparkrav har urholkat bland det viktigaste vi har, ett sjukvårdssystem som ska vara till för alla som behöver det.

Det sägs att det är en del av planen, att vårdplatserna successivt ska minska. Samtidigt har befolkningen i Sverige ökat enormt de senaste knappa tio åren. I förlängningen har detta lett till längre väntan på rätt vård och regionerna kan inte leva upp till vårdgarantin som patienterna har rätt till enligt lag.

Det fanns en tid, en tid som mina äldre kollegor beskriver, vilken liknar en annan era. Tiden då det fanns vårdplatser och tid för patienterna att vårdas. Det ser inte ut så i dagsläget. I dag finns endast en bråkdel av vårdplatserna kvar. De som vårdas på sjukhus är multisjuka och behöver såväl avancerade medicinska åtgärder som basala omvårdnadsinsatser. Något som ska utföras med knappa resurser.

I sommar tvingas patienter övernatta på akutmottagningen. Läkare tvingas ta otroligt svåra beslut om att skicka hem patienter som egentligen är i behov av slutenvård. Patienter stryks från operationsprogrammet trots behov av kirurgisk åtgärd. Patienter skickas hem från sjukhuset för tidigt. Allt detta beror på att det inte finns tillräckligt med vårdplatser. Patientsäkerheten är inte hotad, sägs det.

Under flera år har krisen uppmärksammats och delgetts av vårdpersonal. Erfaren och kompetent personal säger upp sig och väljer andra banor i yrkeslivet. Besluten som fattas av sjukvårdsledningen och högre instanser ger otroligt dåliga förutsättningar för oss som arbetar på golvet. Vi kan inte trolla med knäna, men vi vänder ut och in på oss själva för att på ett eller annat sätt försöka få det att fungera. I slutändan handlar det om patienterna och det är de och vi närmast dem som får ta smällen. Det är vi som riskerar att bli av med jobbet när något går snett för att vi ständigt måste ta beslut och prioritera, inte de som gett oss de förutsättningarna vi tvingas arbeta utefter. Situationen som den ser ut är inte hållbar.

Det hjälper och räcker inte att anordna ett mingel för sjuksköterskor som valt att lämna Region Värmland. Svaret på varför kollegor väljer att lämna är enkelt. Ohållbar arbetsmiljö, en lön som inte motsvarar det ansvar vi har och att vi ständigt ses som en utbytbar resurs. Min fråga till er regionpolitiker och sjukvårdsledningen är följande: Hur många patienter måste dö innan krisen tas på allvar?

Sjuksköterska på CSK

Läs mer: