Henrik L Barvå: Utnötningskriget utmanar

Signerat | Ukrainakriget
PUBLICERAD:
Ruinerna efter en skola förstörd av rysk artillerield i staden Bachmut i östra Ukraina.
Foto: Francisco Seco/AP
Vem vinner kriget i Ukraina? Det utdragna skeendet riskerar att få omvärlden att tröttna och ropa efter fred till vilket pris som helst, även om det skulle belöna rysk aggression. Det vore en oerhört farlig väg.

Det som pågår nu, och är inne på sin femte månad, är inte bara ett ryskt angrepp mot ett grannland. Det är ett folkmord där Ryssland systematiskt försöker utplåna Ukraina som land och folk, förstöra och förneka dess kultur, historia, egenart och traditioner. Man anfaller inte bara militära mål utan beskjuter urskillningslöst civila liksom kulturinstitutioner, universitet, museer och köpcentrum

Rysslands etniska rensning illustreras av det faktum att de, enligt den amerikanska delegationen till den europeiska säkerhetsorganisationen OSSE, deporterat över 1,6 miljoner ukrainare, varav över 260 000 barn. Ryska styrkor stjäl ukrainskt spannmål och förhindrar landet att exportera det, vilket hotar leda till svält i tredje världen. Det ruskiga ekot från Stalins organiserade massvält mot Ukraina 1932-33 – Holodomor – hörs återigen.

Vi får aldrig låta en sådan naken och brutal aggression löna sig. Ryssland måste isoleras ännu mer och stödet till Ukrainas kamp för sin överlevnad trappas upp kraftigt. För skulle Ryssland vinna så kommer de inte att nöja sig med det. Då står andra länder på tur. Vår frihet och demokrati försvaras i dag av tappra ukrainska män och kvinnor. Har vi den uthålligheten?

Men vem är det som vinner i Ukraina? Det är inte så lätt att svara på. Klart är att Ryssland misslyckats med att snabbt ta landet, och fick dra sig tillbaka från de norra delarna. Fokus flyttades istället till Donbas-regionen, där det redan finns två lydrepubliker sedan 2014. Men det har gått trögt och tagit flera månader för Ryssland att avancera.

Först nu har de till sist lyckats med att ta inbuktningen kring städerna Sievjerodonestsk och Lysytjansk, men utan att inringa de ukrainska styrkorna som kunde göra sin taktiska reträtt i god ordning. Nu kontrollerar Ryssland i praktiken hela Luhansk län, men det har skett till priset av oerhörda förluster i manskap och materiel. Och det var väl strängt taget ett mål i sig för Ukraina. Efter att ha bombats sönder och samman av de ryska styrkorna är det inte heller så mycket som återstår av värde för Ryssland i de erövrade områdena.

Man kan fråga sig varför Ukraina inte satsar mer på fronten i söder, och försöka återta staden Cherson, men det kan vara så att deras offensiva förmåga är begränsad, vapenleveranser från väst till trots. Dessutom så har striderna i Donbas bundit upp stora styrkor som ryssarna annars skulle kunna använt i Cherson. Det var samma anledning som ukrainarna höll ut så länge i Mariupol och stålverket Azovstal. Några mindre framryckningar har Ukraina dock lyckats med i Chersonregionen.

Ryssland har emellertid också begränsad offensiv förmåga. De har ont om soldater – förlusterna är över 36 000 man – och en oerhörd mängd stridsfordon har slagits ut. Det är därför kriget nu mer börjat lika ett ställningskrig vi känner igen från första världskriget. Ingendera sidan förmår genomföra några större operationer och då blir det en fråga om att försöka nöta ut motståndaren. En mindre offensiv möts av en motoffensiv som sedan eventuellt slås tillbaka. Men på kartan händer ganska lite.

Även om Ryssland fått alltmer ont om precisionsstyrd ammunition så har de ett stort övertag när det gäller mer "dumma" artillerigranater och raketartilleri. Det är en strategi som Ryssland tillämpat ända sedan andra världskriget – att ständigt beskjuta motståndarna med massiva salvor av artilleri över större områden.

Detta sker samtidigt som Ukraina lider brist på ammunition och därför inte kan svara på samma sätt med sitt artilleri. Nu börjar dock mer precisionsstyrt artilleri från väst, till exempel det amerikanska HIMARS komma, och det har ställt till med stor förödelse mot ryska ammunitionsdepåer och framöver lär man sikta in sig på andra underhållslinjer också.

Men då gäller det att Ukraina fortsätter att få tillräckligt stöd från väst, och där drar alltjämt flera länder, särskilt Tyskland, benen efter sig. Vi borde till exempel snabbt kunna skala upp vår produktion av ammunition för vidare befordran till Ukraina.

Ju mer utdraget kriget blir desto mer utmanas vårt stöd och vår solidaritet. Då fräter sig nederlagsdoktrinen in i våra sinnen – en som säger att det är lika bra att låta Putin få de områden han tagit så att det kan bli fred (och vi kan börja importera mer rysk olja och gas). Det vore dock en illusorisk "fred" för som vi redan sett så är Putins mål att dominera hela Ukraina, och i förlängningen ännu fler länder.

Henrik L Barvå

Politisk redaktör

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.