Den 27 juli 1647, alltså för 375 år sedan, så hände det. Drottning Kristina skrev ett brev där Karlstad gjordes till stiftsstad. Innan dess styrdes vi från Skara stift, och mer specifikt från Mariestad. Så Karlstad stift fyller alltså 375 år i år.
Men Karlstads stift fyller också 250 år. För även om stiftet – som bestod av landskapen Värmland och Dalsland – på många sätt blev ett eget stift år 1647, värderades stiftet som mindre betydelsefullt jämfört med de äldre stiften. Skara stift, från vilket Karlstads stift avknoppades, var trots allt Sveriges äldsta, grundat år 1014 av Olof Skötkonung. Bland annat fick stiftschefen i det nu avknoppade stiftet inte kallas för biskop, utan ”superintendent”. Till skillnad från rikets biskopar blev superintendenterna inte vigda till sin tjänst, det vill säga de var ”bara” prästvigda. Detta åtgärdades först år 1772, då kung Gustav III beslöt att alla stift skulle vara jämlika, och de tre stiften i Härnösand, Visby och Karlstad nu skulle vara helt självständiga stift, också de styrda av en biskop. Kronan beslöt dessutom, i samband med förändringen 1772, att bygga en biskopsgård i Karlstad; en gård som än idag står kvar i Karlstad och som jag och min familj nu bor i. Totalt har 16 biskopar bott i biskopsgården (för biskopar har, liksom landshövdingar, boplikt) sedan den byggdes.
En konsekvens av Gustav III:s beslut var att det blev betydligt svårare att hävda någon hierarki mellan ”gamla” och ”nya” stift. Därför firar Karlstads stift både 375 år och 250 år i år.
Oavsett vilket vi firar är det värt att fira. Beslutet innebar nämligen också att Karlstad nu blev stiftets centrum, och de konsekvenser det fick för staden Karlstad går knappast att överskatta. Liksom de konsekvenser det fick för Mariestad, stiftets tidigare centrum. Än idag sörjer man nämligen att stiftsstaden flyttades, något jag blev varse när jag som relativt ny biskop besökte Mariestad domkyrka och bjöds på en timmeslång musikal som behandlade det hemska trauma det innebar när stiftsstaden flyttades från staden. Innan det hade jag knappt skänkt en tanke åt att Karlstads stift de facto styrdes från Mariestad, eller för den delen att kyrkan i Mariestad fortfarande får kallas för domkyrka (begreppet ”domkyrka” är annars reserverad för huvudkyrkan i ett stift).
Den förste superintendenten i Karlstads stift hette Sven Elfdalius, och var som namnet antyder född i Klarälvdalen. Han tillhörde en prästsläkt som varit präster i Ekshärad i tre generationer. Han utsågs när stiftet styrdes från Mariestad, men fick således vara med när stiftsstaden flyttades till Karlstad år 1647. Man kan tänka sig att Sven Elfdalius inte hade något emot den flytten. Han kom sedermera att få tilltalsnamnet ”Värmlands apostel”.
2022 är således ett märkesår för Karlstads stift. Även om Mariestadsborna nog inte är lika glada.