Miljöpartiet hade den otacksamma uppgiften att avsluta årets förkortade Almedalsvecka under torsdagen. Ett blekt framträdande när många besökare redan åkt hem lär inte gynna partiet som sedan lång tid legat under fyraprocentsspärren.
Almedalen fick i år också en sorglig avslutning i och med knivmordet på Ing-Marie Wieselgren, psykiatrisamordnare på Sveriges Kommuner och Regioner. Det lade onekligen sordin på stämningen. Dådet var av allt att döma inriktat just mot psykiatrin och den roll som Wieselgren hade där. Vidare utredning får klara ut motivbilden ytterligare.
Det var mot den bakgrunden Miljöpartiets båda språkrör Märta Stenevi och Per Bolund skulle försöka presentera sitt partis politik. Föga avundsvärt men de gjorde det i alla fall med tillbörlig respekt för det inträffade, vilket också Annie Lööf också gjorde tidigare när det var dags för Centern under andra halvan av onsdagen.
Miljöpartiet presenterade inga egentliga nyheter, vilket nog hade behövts för att profilera sig inför valrörelsen. Men de har tappat stöd, framför allt sedan de lämnade regeringssamarbetet med Socialdemokraterna. Det brukar framhållas att det var ett taktiskt misstag, men det hade nog blivit fel hur de än gjort. MP drunknade i regeringen och även om de fick igenom en del politik (till S stora irritation) var det aldrig tillräckligt för de mer fundamentalistiska delarna av partiet.
Men efter att de lämnat så marginaliserade de sig också. Och S kunde med förnyat mod kasta en del miljöpartistiska käpphästar över bord. Inför valet vill S knappast påminnas om vad de ändå med vett och vilja stod för tillsammans med MP under nästan två mandatperioder. Med mer av samma saker, som språkrören lovade, kommer inte att vara särskilt lockande på en väljarkår som sett var miljöpartistisk politik inneburit av industri- och energikris.
När MP vädjar om stödröster för att det utan dem inte kan bli någon ny vänsterregering så har de kanske rätt i sak (opinionsmätningar ger vid handen att utan MP i riksdagen blir det maktskifte). Frågan är dock hur villiga S-väljare är att gå dem till mötes. Ligger MP å andra sidan hyfsat nära 4 procent så kanske det går ändå. Men enkelt blir det inte.
Centern har också problem. Annie Lööf försökte presentera den "gröna liberalismen" och däri ligger den konflikt som finns i det rödgröna blocket öppen. För MP talar mer om det "gröna folkhemmet" med statlig styrning och förhindrat skogsbruk. Den breda mitten, som aldrig var särskilt bred, finns inte och nu när C bestämt sig för att bli ett stödparti åt S så kommer de att få finna sig i en rejäl dos politik från både MP och Vänsterpartiet. Men det fortsätter Lööf att inte låtsas om.
C går också bakåt i opinionen och väljarna har väl helt enkelt tröttnat på alla krumbukter. Sakpolitiskt har de förlorat mycket under mandatperioden och motståndet mot SD lockar inte som förr. Det tråkiga för dem är att C hade fått betydligt mer genomslag för sin politik med en borgerlig regering. Nu har de istället alienerat fler väljare på landsbygden och de rörliga storstadsväljarna har gått över till Socialdemokraterna och Magdalena Andersson. Hur de rödgröna sedan skall kunna sy ihop ett fungerande alternativ med Vänsterpartiets ultimativa krav är en fråga utan något svar.