Musiken tog vid efter drogerna: "Det blev en jävla krasch"

Ett destruktivt liv fyllt av droger ledde till att Lukas Svensson kraschade och blev tvångsintagen.

Nu har han lämnat drogerna bakom sig och har just släppt sitt debutalbum som handlar om att inte fly ifrån sig själv.

Med lånade drag av Olle Ljungströms röst sjunger Lukas Svensson om blommiga gevär och dårens poesi. Inledningslåten på det purfärska debutalbumet "Lek på allvar" heter "Kan inte allt fult få vara konst i dag" och skivan avslutas med "Har vi inte kul väldigt snart så dör vi nog". Hans musik får vingla, den får vara skev och är både inbjudande och i stunder lite otillgänglig. "Egentligen ville jag att det skulle låta mer punkigt", erkänner han leende när vi går längs Klarälven vid Sandgrund. "Men jag ville göra allt själv och då blev det av någon konstig anledning mjukt och snällt."

Låtarna har han spelat in i ett litet rum på en industritomt. Utanför parkerade han sin husvagn där han sov under det halvår det tog att göra klart albumet. Han lärde sig studioteknik allt eftersom.

– Jag vill bli bättre på att göra mig fri, säger Lukas Svensson med intensiv blick.

– Det är lätt att känna sig instängd i livet. Jag har nog försökt att göra mig fri under hela mitt liv, fortsätter han och stryker handen över tatueringen som löper över hans ena armbåge.

Den föreställer tre streckgubbar på ett streck. En är arg, den andra är frågande och i slutet av strecket står en gubbe som ler mot solen med ett hjärta ovanför huvudet.

– För mig handlar tatueringen om de ständiga debatterna jag har med mig själv utan att jag kommer fram till något. Jag överanalyserar saker, vilket leder till tjabbel och onda cirklar. Jag behöver göra mig fri från det, vara mer som gubben som ler mot solen. Vilket kan vara svårt som fan.

Lukas Svensson pratar rappt och stryker ofta bort lockar av det ljusa håret som faller ner i ansiktet.

– Jag har blivit bättre på att säga upp mig från jobb jag vantrivs med, förr om åren kunde jag inte det. Då överlevde jag genom att drömma mig bort på vardagarna. Allt handlade om att bita i det sura äpplet till helgen kom. Livet var som en karusell, en karusell som jag stod i kö till under hela arbetsveckan och så när äntligen helgen kom sköts jag upp i luften. Och jag sökte mig alltid till den mest brutala karusellen, med en slags tanke om att plåstra om mig själv efter att ha stått ut under arbetsdagarna.

Tvångsintagen under två år

Han fyllde helgerna med drogrus och det omåttliga levernet pågick under lång tid – år som han i dag beskriver som både destruktiva och i stunder extashärliga.

Efter en psykos blev han tvångsintagen på en psykiatrisk avdelning där han blev kvar i närmare två års tid.

– Jag bär på känslor av otillräcklighet och skam. Som om jag går omkring med ett förstoringsglas som ofta förstorar saker som egentligen är väldigt banala.

Under tiden han var intagen började han spela gitarr och skriva texter. Texterna kom alltid först, orden försöka han sedan "pressa in i låtarna". Drömmar om att bli rockstjärna närde han redan i tredje klass då han gick en gitarrkurs.

– Men jag hoppade av kursen. Jag ville ju spela Rolling Stoneslåtar, inte plinka melodin till "Bä bä vita lamm" på en sträng. Ett år efter att jag slutade – jag minns detta väldigt väl! – fick jag en stark ångest över att jag hade slutat. Jag tänkte att jag hade förstört min chans att bli rockstjärna. Jag var väl typ elva bast!

Han skakar på huvudet och fortsätter med ett skratt.

– Det tog bara sjutton år innan jag tog upp gitarren igen och började göra musik. Livet kom i vägen, det var därför det dröjde. Alla åren med karusellen – alla år av mörker och total färggladhet om vart annat. Ända fram tills att allt kraschade. Och det blev en jävla krasch, säger Lukas Svensson och syftar på psykosen.

– Men det ledde till att jag började skriva mina första texter. Lärde mig tre ackord – C, G och D. Med tre ackord kommer man långt! Den första låten jag skrev hette "En så kallad knarkare".

Ett behov av att uttrycka sig hade alltid funnit hos honom, förklarar han.

– Men jag har aldrig tidigare gjort något åt det. Från det att jag fick moped fram till psykosen – oavsett om jag gick i skola eller jobbade – handlade livet om att ta sig igenom tråkiga dagar och när jag sedan var ledig så jagade jag endorfiner, allt som kunde lyfta mig uppåt. Det blev mycket cannabis och partydroger. Det var inget hållbart liv, men emellanåt jävligt kul.

Trots de vilda helgerna såg han alltid till att sköta vardagsjobbet.

– Jag är utbildad murare och har haft alla möjliga slags jobb genom åren. Jag har varit rörmokare i Norge till exempel. Jag missbrukade aldrig på veckodagarna. Jag upplevde mig aldrig fysiskt beroende av narkotika, men jag var nog det psykiskt. Jag kände en stark kärlek till cannabis.

”Kan aldrig fly från sig själv”

Efter tiden på psyket, när han blev myndigförklarad igen, följde ett halvår utan droger men med mycket alkohol.

– En morgon när jag vaknade upp bakis framför ett bord som liknade det på omslaget till Nationalteaterns "Livet är en fest" rökte jag en fimp och med en tår i ögat insåg att det här går fan inte.

I ett försök att ändra sin livssituation sökte han till en kurs i psykologi vid Karlstads universitet. Han kom in, men universitetsstudier var inte ett upplägg som passade honom. I stället började han jobba på universitetet, på idrottsföreningen där han blev verksamhetsansvarig. Efter ett tag valde han att återigen ge studierna en chans, den här gången på en folkhögskola i Skåne med inriktning mot musik.

– Där lärde jag mig en hel del om musik, det var väldigt bra för mig. Jag lärde mig till exempel vad en takt är, vilket är lagom viktigt.

Berätta om "Lek på allvar", vad vill du förmedla med din musik?