När det gick upp för mig att vår skogspolitik skulle överlåtas till personer som ser skogar som rekreationsområden eller naturreservat insåg jag vart det barkade, skriver Charlie Weimers.
I Bryssel delar ingen – med undantag för finnar – den svenska synen på skog. Politiker och byråkrater jag pratar med om skogsfrågor använde vanligtvis Bryssels trevliga stadspark Bois de la Cambre eller miniskogen Forêt de Soignes som ligger strax söder om staden som referens i våra samtal.
När EU-kommissionen började antyda att de ville reglera skogen var jag inte särskilt orolig. Skogen omnämns inte i fördrag och följaktligen, menade jag, hade unionen inte makt över skogspolitiken. Jag hade fel.
Ju mer jag läste på desto tydligare blev det att förslaget att använda våra skogar för att lagra koldioxid och förbättra den biologiska mångfalden skulle gå igenom. När det gick upp för mig att vår skogspolitik skulle överlåtas till personer som ser skogar som rekreationsområden eller naturreservat insåg jag vart det barkade.
Inte sällan har jag fått höra att mitt synsätt är förlegat när jag argumenterat för att skogen är en naturresurs som skall utnyttjas. Förslagen som författats av personer som tror att skogar har asfalterade stigar och elektrisk belysning, innebär att medlemsländerna skall återställa våtmarker, floder, skogar, gräsmarker, marina ekosystem och öka den biologiska mångfalden på minst 20 procent av territoriet till 2030.
Andelen av territoriet som omfattas kommer sedan öka successivt. För skog som omfattas innebär regleringen att det ska finnas en trendmässig ökning av ett antal indikatorer, exempelvis förekomst av död ved, variation på skogens åldersstruktur, förekomst av fåglar och markkol. En död hand över stor del av svensk skog helt enkelt.
Skogsnäringen ger hundratusentals arbetsplatser och Sverige är världens näst största exportör av industriprodukter från skogen. Ett av kommissionens förslag kommer tvinga Sverige att återskapa minst 2,5 miljoner hektar naturskog. EU kommer även reglera skogsbruk på sätt som gör det mindre lönsamt och ger industrin mindre resurser. LRF har beräknat att bara ett av de förslag som ligger på bordet kommer kosta vårt land 350 miljarder.
Sverige borde påtalat att det som föreslås strider mot subsidiaritetsprincipen mycket tidigare. Kommissionen har inte rätt att kräva att en stor del av vår skog skall omvandla till naturområden eller kolbindningsreserver. Att det legitimeras med fördragens skrivningar om ”att utnyttja naturresurserna varsamt och rationellt” eller ett utslag i EU-domstolen 1999 där man uttalat att ”unionen kan reglera miljöåtgärder i skog” är löjeväckande tunt.
Samtidigt som flera länder på kontinenten ökar sin förbränning av kol för att klara sin uppvärmning och sina industrier har EU satt bindande mål som slår särskilt hårt mot vårt land. Kommissionen förstår nog inte ilskan de väcker när de helt ändra förutsättningarna för den svenska skogsnäringen. Vi värmlänningar har skäl att oroa oss då vi kanske är de som kommer drabbas hårdast i hela EU.
Jag kommer göra mitt yttersta för att stoppa detta men det krävs även att regeringen blåser till strid.
Charlie Weimers
Europaparlamentariker (SD)