Socialdemokraternas politik angående sysselsättning är otidsenlig och utgör dessutom ett hot mot människans psykiska hälsa, skriver Jonas Thornell.
När det blir dags att rösta i september kommer jag sannolikt – trots inre motstånd – att liksom i valet 2018 välja Sverigedemokraterna. Det blir en röstsedel för SD till riksdagsvalet men bevekelsegrunderna för detta ställningstagande har ingen genuin förankring i mitt hjärta. Det är en protest mot Socialdemokraterna.
Efter förra valet och flera uppmärksammade artiklar (Aftonbladet, Expressen och Göteborgs-Posten) blev jag uppvaktad av ledande SD-politiker men avböjde bestämt engagemang för deras parti. Min önskan är att fortsätta verka som opolitisk fri skribent, och kulturarbetare oberoende av statliga och kommunala bidrag. Däremot kommer jag nyttja min av demokratin stipulerade rösträtt i september.
I kommun- och regionvalet väljer jag Vänstern, som tveklöst är partiet vilket ivrigast agiterar för alla våra socialt utsatta grupper i samhället. Dock kan de aldrig få min röst till riksdagsvalet, eftersom jag är libertarian som även tror på fri företagsamhet. Önskar i framtiden se statliga avregleringar och när en önskan om att avveckla eller reducera flera av Sveriges kostsamma myndigheter.
Så skriver du en debattartikelSom aktiv SSU:are på 1970- och 80-talet och en uppväxt med vuxna som var engagerade i Socialdemokraterna, nationellt och kommunalt, har jag upplevt flera sidor av myntet. De kärnvärden som partiet påstår sig värna om; solidaritet, jämlikhet och rättvisa sätts verkligen inte alltid i första rummet, som så borde göras. Dessa ord klingar ibland tomma med hänvisning till samhällsutvecklingen vi sett i Sverige under de senaste trettio åren. Många medborgare har fått det sämre ekonomiskt och lever med ständig otrygghet.
Personligen har jag helt enkelt erfarit alldeles för mycket dubbelmoral; maktlystna socialdemokratiska politiker som med samma iver som hänsynslösa kapitalister vill skaffa sig personliga ekonomiska fördelar genom sina politiska engagemang, samtidigt som de misskrediterat banbrytande initiativ från enskilda partimedlemmar eller nytänkande inom folkrörelser och föreningar.
När jag satt ordförande i anrika Hjalmar Gullberg-sällskapet var jag emot att föreningen skulle söka bidrag från ABF och Malmö stad. Jag såg då istället till att privata näringsidkare donerade pengar. Detta ogillades av vissa andra i styrelsen där flera var avdankade socialdemokratiska kommunalpolitiker.
När S, nu med Magdalena Andersson i täten, hoppas på att återupprätta partiet från en rörelse på fall vill jag som före detta SSU:are och socialdemokrat sända ut synnerligen kraftfulla signaler genom mitt sätt att rösta.
Samhället står inför ett behövligt nytänkande beträffande arbetsmarknadspolitiken och det allvarliga faktum att många svenskar håller på att tappa relationen till vårt viktiga kulturarv. Unga och gamla lider av rotlöshet. Alldeles för många upplever stress och så kallad psykisk ohälsa vilken ofta är relaterad till vantrivsel i tillvaron.
Socialdemokraternas politik angående sysselsättning är otidsenlig och utgör dessutom ett hot mot människans psykiska hälsa. Det är inte en optimal lösning för samhället att ivra för full sysselsättning, med lönearbete eller bidragsfinansierade åtgärder via Arbetsförmedlingen.
Rätt lösning är att avveckla Arbetsförmedlingen samt kraftigt reducera socialtjänsten och Försäkringskassan. Jag vill istället se ett samhälle som i högre utsträckning uppmuntrar småföretagande, fria konstnärer och andra kulturarbetare. Denna vision torde inte vara ouppnåelig nationalekonomiskt. Ekonomiska resurser kan styras om, genom minskade anslag till myndigheterna och istället adresserade till medborgarna.
Jonas Thornell
Fri skribent och kulturarbetare