När jag skriver dessa rader är det vår, det är internationella kvinnodagen. Jag upptäcker det när jag redan har börjat planera denna krönikas inledning.
Jag är inte feminist eller aktivist åt något håll, men jag anser att alla människor ska behandlas väl och ha lika möjligheter oberoende av kön eller hudfärg. Att kvinnorna har haft en tillbakahållen ställning är djupt orättvist och att det fortfarande är skillnader i lön mellan män och kvinnor är inte acceptabelt.
Jag har aldrig haft känning av dessa skillnader i mitt arbete som lärare, där alla i stort sett följde samma lönestege. När lönesättningen sedan ändrades blev nog inte följden att kvinnorna halkade efter.
Jag har haft såväl manliga som kvinnliga chefer, och har inte heller på det viset upplevt någon skiljelinje. De flesta av mina arbetskamrater har varit kvinnor, och hemma har jag varit omgiven av kvinnor, så det är klart att jag vill alla dessa människor väl. Men jag vill även männen väl.
Att kvinnorna hade en slitsammare tillvaro förr är det nog ingen tvekan om. Deras arbetsdagar och ansvar för hemmet hade liksom inget slut. Jag glömmer aldrig P G Larssons berättelse om hur han som barn ibland vaknade på nätterna och såg sin mor arbeta med sådant som hon inte hunnit färdigt på dagarna.
En ny påminnelse kom i en hälsning från tidigare Höljesbon Yngve Jonsson. Han sände mig några maskinskrivna sidor som upphittades 2016 i hans kusin Aina Jonssons efterlämnade papper. Aina var kanske mest känd som Aina på Konsum eller Aina på ABF. Hon föddes 1923 och växte upp på Norra Höljesberget. 2005 slutade hon sina dagar.
I en tidningsintervju från 1991 berättar Aina om sitt liv som ensamstående. Hon var nöjd med tillvaron och friheten i att inte vara bunden i ett äktenskap. Hon kunde ägna sig åt resor och föreningsliv, fackligt och politiskt, och åt att umgås och att läsa. Hon hjälpte till i hemmet tills hon var 19 år, sedan fick hon arbete på Konsum i Höljes. Där blev hon kvar i 21 år, därpå flyttade hon till Sysslebäck och Konsum där och hyrde lägenhet i närheten. Där arbetade hon också en tid för ABF. Sina pensionärsår framlevde hon hos sin bror Kjell i Höljes.
En stor tragedi i Ainas liv var då hon miste sitt enda barn, en dotter, som dog i en trafikolycka, endast 29 år gammal.
Åter till Ainas egen skrivna berättelse från hennes yngre år i det lilla huset i Norra Höljesberget. (Kusinen Yngve kallar den för en beskrivning av torparlivet i Nordvärmland i början av 1900-talet ur ett kvinnoperspektiv.)
”På morgonen när jag sitter på sängkanten och tänker tillbaka på allt som förändrats under mitt 75-åriga liv slås jag av att allt som vi tar så självklart var en utopi för dem som levde före oss. När du vaknade på morgonen var det kallt i huset när du steg upp. Man måste själv göra upp eld i spisen innan man kunde få en varm kaffetår. All tvättning var i kallt vatten. Man vaknade upp när man fick vatten i ansiktet. Det var ingen stor tvätt man gjorde då.”
Huset där Aina växte upp bestod av kök och två små rum, där tio personer fördelade på tre generationer samsades. Som i de flesta skogsarbetarhemmen hade man ett litet jordbruk med kreatur som hjälp till försörjningen. Hemmet saknade moderna bekvämligheter.
Aina var ensam flicka och deltog i de yngsta farbrödernas lekar under uppväxten men fick hjälpa till med den ”kvinnliga delen av hemmets skötsel”. Att hjälpa till med arbetet i lagården blev en del av hennes sysslor. Där skulle skottas gödsel, dras ner hö från skullen och bäras vatten från brunnen. Kornas juver skulle tvättas och mjölkningen skedde för hand. Separatorn handvevades liksom smörkärnan.
Vintertid var det besvärligare. Då måste vatten bäras in i förväg i lagården för att bli varmt. Det hände att källan var frusen så hon fick använda både yxa och barkspade för att komma ner till vattnet. I regel hade man en jutesäck stoppad med hö över hålet för att det inte skulle frysa för hårt.
Vid höstslakten var mycket av arbetet kvinnogöra. Allt togs till vara, alla ätbara delar. Tarmarna vändes och skrapades för att bli fjälster till ”äppelkôrven”. Talgen smältes till ister.
Man odlade havre, potatis och rotfrukter. Viktigast var att utnyttja marken så att man hade foder till kor och hästar.
Tiden utnyttjades väl till nyttigheter. När man gick in från ladugården skulle man passa på att ta med några vedklampar på armen. När det fanns tid över skulle man plocka gräs och löv till fåren och kalvarna. Att sopa golvet och att diska var förstås också sysslor som hörde kvinnorna till.
Korna skulle släppas på bete, lagården renskuras liksom stallet, och höskullen skulle sopas ren.
I slåttern var kvinnorna med och räfsade upp allt hö som männen slog med lie. Höet sattes upp i hässjor eller torkades på marken om vädret tillät. Då skulle det vändas och luftas, och detta var kvinnogöra. När man skar säden var det kvinnornas uppgift att binda kärvar och lägga i högar och sedan sätta dem på snes.
Potatisupptagningen var däremot en syssla där män och kvinnor sida vid sida grävde upp, sorterade och bar till källaren.
Bärplockning var kvinnogöra bortsett från môltplôckning som huvudsakligen var männens ansvar.
Aina berättar också om hur arbetet i hemmet försvårades för kvinnorna på vintrarna, då karlarna ofta var i skogen en hel vecka eller kanske två. När de kom hem till helgen skulle mycket hinnas med.
”Då var det brått för kvinnorna att tvätta och laga kläder och strumpor. Det var ingen lång tid att göra detta på. I regel kom karlarna hem så pass att de han in i affären och handla det som behövdes på lördagen. På söndagen bar det iväg igen.”
När karlarna på våren fick arbete närmare hemmet, ofta med flottning, var det kvinnornas jobb att laga deras matsäck varje dag. Då var det också stortvätt av vinterkläder och storrengöring av huset.
Kvinnorna skötte också trädgårdslandet, satte rovor, tog in sättpotatis och deltog i potatissättningen.
Och det är klart, någon ledig stund hade även de – ja, då passade de på att sticka, spinna eller karda.
Sådan var tillvaron för de flesta kvinnorna, även för Aina – innan hon blev Aina på Konsum.