Det gällde att ha is i magen och inte hetsa upp sig i onödan över Turkiets krav för att godkänna Sverige (och Finland) som ansökarländer till Nato. Det blev förstås en uppgörelse precis i tid inför det stora Nato-toppmöte som pågår i Madrid. Något annat var heller inte att vänta.
Sverige och Finland är nu formellt inbjudna efter att det turkiska hindret undanröjts. Har vi sedan tur kan processen gå riktigt snabbt och före årsskiftet, kanske redan i höst, kan vi vara Nato-medlemmar. Det beror mindre på vad som händer i Nato-högkvarteret och mer på ratificeringsprocessen i medlemsländernas parlament. Där skulle teoretiskt sett Turkiet kunna bromsa igen, men då är processen så långt gången att de andras tålamod skulle tryta.
Nu hänger många upp sig på exakt vad som står i den avsiktsförklaring som Turkiets, Finlands och Sveriges utrikesministrar skrev på. Men mer intressant är snarare vad som inte står, och vad som finns mellan raderna. För det är knappast så att vi helt fallit till föga för den turkiske presidenten Erdogans härskarfasoner.
Vi säger att vi inte skall ge stöd till de kurdiska organisationerna YPG/PYD i Syrien. Det gör vi inte i dag. Det stöd vi ger till regionen är humanitärt. Något formellt vapenembargo har vi inte heller. Vi har bara inte exporterat särskilt mycket till Turkiet på sistone. När vi nu kommer att ingå i samma allians är det naturligt att krigsmaterielexporten kommer att avspegla detta, men det gäller för alla andra Nato-länder också. Vi skulle till och med kunna göra det omvända och importera drönaren Bayraktar, som är så effektiv mot ryssarna i Ukraina.
Vissa oroar sig också för utlämningar till Turkiet. Där är formuleringarna mer av ordkosmetika. Sverige är en rättsstat och, som statsminister Magdalena Andersson (S) underströk, utlämnar vi inga svenska medborgare. Därtill sker allt enligt svensk lag och internationella konventioner. En fördel för oss är att vi nu kan begära utlämning av brottslingar som gömt sig i Turkiet.
Det hela har mest handlat om Turkiets uppfattning om sin heder. De vill bli tagna på allvar och känna sig lyssnade på. Därför tyckte de att Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg var lite väl het på gröten när han i början deklarerade att det här skulle gå snabbt och okomplicerat. Och det borde Stoltenberg ha tänkt på, men glömt i ivern att få med de nordiska broderfolken.
I Sverige tar vi allt så bokstavligt – vi inbillar oss att alla faktiskt menar precis vad de säger. Så när vi ställs inför hysteriska överdrifter så förstår vi inte riktigt att det är en del i ett förhandlingsspel som inte alltid måste utmynna i alltför mycket konkreta saker. Bara motparten kan spinna det till sin fördel på hemmaplan, vilket Erdogan nu gör.
Denna svenska blindhet är egentligen rätt förvånande eftersom vi brukar slå oss för bröstet över hur skickliga vi är på diplomati. Å andra sidan har ju den svenska regeringen, med benäget bistånd från den finska, nu fått till en överenskommelse med Turkiet.
Socialdemokraterna har dock skickligt lurat riksdagsvilden Amineh Kakabaveh, efter att två gånger tryggat hennes röst för att kunna sitta kvar vid regeringsmakten. Något nytt misstroende lär det inte bli då ingen verkar intresserad, även om Vänstern och Miljöpartiet, som är kritiska till avtalet, tillsammans har de 35 röster som krävs för att väcka frågan. Men de vill inte äventyra ett framtida S-samarbete.