Skolbarnens sommarlov är igång och de närmaste veckorna kommer även de flesta vuxna att ha en efterlängtad semester. Vid denna tid på året uppstår det till och från en debatt som handlar om hur familjers ekonomiska förutsättningar skiljer sig åt och därmed styr sommarens aktiviteter.
Visst är det så att det kan vara jobbigt för ett barn om alla klasskompisar åker på dyra utlandsresor och man själv är den enda som stannar kvar hemma. Men det finns också en risk att vi som vuxna projicerar vår egen statusjakt på de små. Det som i våra ögon är en lite för trång och omodern stuga, kan vara ett barns sommarparadis där äventyret väntar runt knuten.
Det krävs egentligen väldigt lite för att få ett fantastiskt sommarlov. Det är för det mesta inte ens nödvändigt att resa bort för att bli både solbränd och myggbiten. Några få enkla och billiga saker kan skänka nöje till en pojke eller flicka i oräkneliga timmar. En fotboll att leka med på en gräsplan. Ett metspö och ett bra ställe att gräva efter mask. En hög med lånade böcker från biblioteket och en filt att läsa dem på. Och så naturligtvis ett par badbyxor eller en baddräkt.
I vattentemperaturer långt under vad de flesta vuxna anser vara uthärdliga, badar barn i regel med glädje — ibland till dess att deras läppar blivit blåa. För många barn är just att bada, möjligtvis underordnat att äta glass, den främsta av sommarlovsaktiviteter. Men det gäller naturligtvis att de kan simma.
År 1899 kunde endast vart tionde svenskt skolbarn simma. När Skolverket undersökte saken 2014 var det 95 procent av alla elever i årskurs sex som ansågs simkunniga. Vi har således kommit en lång väg. Men allt under 100 procent är för lite.
Alla skall kunna simma 200 meter när de lämnar mellanstadiet, det ingår i skolans uppdrag och det är den distans som vanligtvis används som ett mått på simkunnighet. Men den fackliga tidningen Läraren hade förra sommaren en artikelserie där de uppmärksammade hur förmågan att simma brister bland Sveriges elever. Givet bland annat migrationskrisen 2015 och de senaste årens pandemi finns det anledning att tro att simkunnigheten i dag är markant lägre än vad den var 2014.
I en interpellationsdebatt i höstas efterfrågade Kristina Axén Olin (M) att det görs en ny kartläggning av hur många barn som inte kan simma, men utbildningsminister Anna Ekström (S) menade att regeringen inte vill detaljstyra skolmyndigheterna (Läraren 20/9 2021).
Att se till att alla barn kan hålla näsan över vattenytan är inte bara ett viktigt verktyg för att rädda liv — det är också ett billigt och effektivt sätt att motverka utanförskap. Att behöva stanna hemma, eller sitta kvar på stranden, när kompisarna roar sig i vattnet kan nog för många kännas som en plåga. Glädjen i att åka iväg och bada är något som alla barn och ungdomar borde få möjlighet att uppleva. I lägre åldrar med en vuxen som vakar från stranden, i högre åldrar med frihetskänslan av att få göra det utan vuxna som stör.
Även de som bor i ett socialt utsatt område har ofta badmöjligheter, åtminstone en cykeltur eller en bussresa bort. Ju fler av dessa unga som trots att familjen kanske har en svag ekonomi ändå kan få en glädjerik sommar med sol och bad, desto färre som driver runt på gatorna och riskerar att hamna i dåligt sällskap.