Vivi ska ha stulits för adoption: ”Min pappa har aldrig slutat leta efter mig”

En julklapp mest på skoj fick Viviana Dahlström att rispa lite nyfiket i sitt förflutna, och fram vällde händelser och dokument som förändrade allt.

Vivi var inte oönskad. Hon var inte alls ”oäktingen” som ingen ville ha.

Hon ska ha blivit stulen från sin mamma i Chile. Och hennes pappa har aldrig slutat leta efter henne.

Det är en förfärlig morgon för Vivi, 51 år.

Hon säger inget om det först.

Vi pratar om andra förfärliga saker. Om bortrövade barn i Chile, sålda barn. Det handlar om en hantering av adoptioner som pågick i flera årtionden under militärjuntan i Chile, och nu formuleras i en stor skandal och rättssak om brott mot mänskliga rättigheter.

Det är mäktiga skuggor som faller över den brottsutredningen.

– Pinochet ska ha använt adoptionerna för att förbättra relationerna med Sverige, säger Vivi.

När Augusto Pinochet tog makten i Chile ökade antalet adoptioner till utlandet dramatiskt. Dagens Nyheter har skildrat en smutsig hantering där Pinochet och militärjuntan ska ha använt adoptionerna av barn från fattiga familjer i en politisk påverkanskampanj.

En parlamentarisk kommission har tillsatts för att utreda de statliga organens agerande.

”Oönskade”

Konsekvenserna är livslånga och berör tusentals familjer världen över, hundratals i Sverige och i högsta grad kvinnan som sitter här vid sitt köksbord på Norrstrand i Karlstad.

– Tänk om det handlar om oss, sa hennes storebror när Uppdrag Granskning tillsammans med chilenska journalister kom med avslöjanden om de stulna barnen i SVT 2018.

– Nu får du väl ge dig, sa Vivi för syskonen kände ju till sin historia, de hade papper på den.

Viviana, 7 år, Luis, 9 och lillasyster Paola, 5, var barnen som ingen ville ha. ”Oäktingar”, oönskade, övergivna till och med av sin egen mamma. Så står det i adoptionshandlingarna, och det fick Vivi och syskonen leva med i över 40 år.

Deras bagage är tungt och det kostar på. Vivi berättar om utsatthet och ensamhet, våld och övergrepp, om en känsla av att aldrig höra hemma, höra till och om en psykisk ohälsa som fått utrymme där trygghet och kärlek aldrig gavs.

Hon bär på minnen av sexuella övergrepp som hon utsattes för som treåring, fyraåring, femåring av den man som skulle ta hand om dem, och av män på gatan när hon, den lilla, vakade över sina sovande syskon.

Minnen som flickan höll för sig själv.

– Jag ville inte tynga mina svenska föräldrar med det, de hade nog med min mammas sjukdom. Och hur skulle jag ha kunnat det förresten? Det var människor som jag inte kände; jag kunde ju inte ens prata om min mens med dem.

Dödsbud

Det är nu Vivi berättar om beskedet hon fick i morse, strax innan vårt möte.

– Tora är död. Hon dog i natt.

Tårarna kommer när hon visar bild i mobilen.

– Min Tora. Hon är den snällaste och finaste människan i världen. Tora brukade säga att jag var den dotter hon aldrig fick. Tora är den enda som varit som en mamma för mig under uppväxten.

Tora var den sjuka mammans assistent, hemsamarit som det kallades på den tiden.

Julklappen

Vi tar det från början, historien som Vivi vill berätta om sitt liv för att ge sin bit till den stora berättelsen om barnen som ska ha stulits och sålts i Chile, och hur hon vid dryga 50 fick veta att hon själv kan vara ett av dessa barn.

– Jag fick ett DNA-test av mina barn i julas. Det var så det började.

Det var en kul grej, ett sånt test man beställer på nätet och som ska visa var i världen man har sitt ursprung.

Det väckte lite nyfikenhet. I januari gick Vivi med i en Facebook-grupp för svenskar som adopterats från Chile. En medlem i gruppen bor i Chile, och hjälper andra att ta fram uppgifter från myndigheterna där.

Vivi visste ju redan det mesta om sin historia, trodde hon. Hon hade också, via sociala medier, fått lite kontakt med syskon i Chile och med sin biologiska mamma.

– Jag kallade henne Maria. Säg mamma, sa hon. Det är jag som är din mamma, jag är dina barns mormor, men för mig var hon kvinnan som fött mig och lämnat bort mig. Jag ville inte släppa in henne i mitt liv.

Så det var inte med någon som helst tro eller hopp, utan bara i den spirande nyfikenheten som Vivi ställde en fråga till kvinnan i Facebook-gruppen, om det kanske fanns någon information om henne själv i registren.

Svaret blåste bort den bräckliga grund hennes tillvaro vilat på.

– Vet du Vivi, sa hon, när jag slår på dig i registret finns du kvar här. Du har aldrig lämnat landet. Du blev aldrig adopterad, inte i Chile.

Det tog lång tid att förstå och ännu längre att acceptera faktum, säger Vivi. Hon har två identiteter, en i Chile och en i Sverige. Det är så det ser ut för många av de adopterade vars livsöden ingår i brottsutredningen.

– Det var ingen som lyssnade på min mamma. Mina syskon i Chile trodde också att hon övergett oss, och bara försökte skylla ifrån sig.

Övergrepp

Vivis mamma var länge ensam med barnen, hon var ung, hemlös och fattig. För att få tak över huvud för sig och sina små inledde hon en relation med en man.

– Jag har minnen av hur jag försökte gå emellan när han slog mamma.

När mannen flyttade till Argentina lämnade Vivis mamma småbarnen hos en nära anhörig.

– Mamma säger att hon ville ta oss med, men hon vågade inte för mannen hotade att slå ihjäl oss. Hennes plan var att skapa ett hem i Argentina, och sedan komma och hämta oss.

Vivis minnen från tiden hos släktingen är bara hemska.

– Hon var inte snäll, och hennes man ville inte ha oss där. Mannen utsatte mig för sexuella övergrepp när vi var själva med honom. När familjen var hemma fick vi knappt komma in i huset. Vi sov på gatan. Jag höll mig vaken för att vakta min syster och bror. Det är nog därför jag lidit av sömnproblem hela livet.

På gatan utsattes flickan för ytterligare övergrepp.

– Jag minns att jag fick en bit bröd efteråt. Vad kunde jag göra? Hellre jag än min syster. Så tänkte jag.

”Såld”

När mamman kom tillbaka för att hämta barnen var de borta. Släktingen förnekar det, men Vivi är övertygad om att hon sålde dem.

– De betalade 3 000 kronor för barn som gick till utländsk adoption. Det var väldigt mycket pengar. Och vi var tre syskon.

Enligt adoptionshandlingarna omhändertogs syskonen av de sociala myndigheterna i december 1977.

– Vi sattes på flyget till Sverige, tillsammans med en kvinna som är en av huvudpersonerna i den utredning som pågår i Chile. Hon var gift med en högt uppsatt officer. Det var flera barn med på resan, några bebisar.

Vivi minns ankomsthallen som jättelik och hur barnen presenterades för sina adoptivföräldrar.

– Vi skrek och grät hela bilresan till Kiruna. Jag vet att min bror sa att vi kommer aldrig hem igen, men jag försökte lägga skyltar och annat jag såg efter vägen på minnet för att kunna hitta tillbaka. Jag förstod ju inte att vi var i ett annat land.

De blev ingen lycklig familj. Ett år efter adoptionen drabbades adoptivmamman av en mycket allvarlig sjukdom.

– Vi barn var väldigt ensamma. När pappa inte var på jobbet hade han 100 procent fokus på sin sjuka hustru. Det var mammas assistenter som tog hand om oss.

Tora.

– Ja, som tur var hade vi Tora. Hon var vår trygghet. När jag var ledsen eller kände mig otrygg fick jag följa med Tora hem och sova där. Hon var mitt allt. Det var henne jag vände mig till när jag behövde tröst och hade bekymmer, när det hänt något, när jag fick min första mens...

Återvänder

Nu finns inte Tora mer. Men i Chile väntar en stor familj otåligt på att få träffa dessa tre som togs ifrån dem.

– Jag har 15 syskon.

Vivi säger mamma nu, och alla tror på mamman när hon berättar om hur hon förtvivlat letade efter sina små.

Där finns en pappa också. Vivi (som inte har samma far som syskonen) hittade honom i våras.

– Min pappa har aldrig slutat leta efter mig.

Men tiden rinner ut för dem. När Vivi fick tag på hans nummer och ringde var det en för henne okänd bror som svarade; deras pappa genomgick en svår hjärtoperation.

– När pappa kom hem från sjukhuset sa familjen att de hade en överraskning; han trodde inte det var sant när han fick prata med mig. Bara två månader innan hade han gjort ännu ett försök att hitta mig. Pappa är polis och en kollega till honom som är befäl begick tjänstefel för hans skull, och fick fram uppgifter i ett register de inte har rätt att gå in i. Din dotter blev stulen, sa han till pappa. Hon befinner sig i Sverige, mer än så får jag inte fram. Där tog det stopp.

I januari ska Vivi och hennes bror försöka åka till Chile och träffa alla som berövats dem i mer än 40 år. Men det kostar mycket pengar, och Vivi som är undersköterska har inga stora tillgångar. Hon måste hjälpa sin mamma med biljetten från Argentina också, om familjen ska samlas.

– Helst skulle jag ta tjänstledigt och tillbringa en längre tid i Chile, men det går inte.

Svenska regeringen har tillsatt en kommission och det finns förslag på ekonomiskt stöd till adopterade som söker sina rötter.

– Jag ringde och frågade, och fick veta att det kommer att dröja flera år innan någon kan få pengar. Den tiden finns inte. De föräldrar som finns kvar i livet i Chile är gamla nu. Jag kan inte vänta. Min pappa är hjärtsjuk och har vatten i lungorna. Jag jobbar i omsorgen, och vet vad det innebär. Vi har inte mycket tid.