Tio år på Sandgrund – så blev Lerins ödesbesked en framgångssaga

Tio år har gått sedan Lerinmuseet invigdes. Och vilken resa det har varit – inte minst för konstnären själv, som fått se sin konsthall växa till ett av Värmlands största besöksmål.

– Det är ofattbart egentligen, säger Lars Lerin.

Men resan har inte varit utan gupp längs vägen; den började ju faktiskt med bråk.

Dansbandskungen Christer Sjögren klippte bandet och så var det tidigare danspalatset officiellt omvandlat till konsthall.

Datumet var lördagen den 16 juni 2012 och redan invigningen lockade 1700 personer till Sandgrund.

Vad som sedan följde var ett decennium av succé. När första året summerades hade 55 000 besökare räknats in och intresset har bara växt sedan dess.

– Det var nästan 125 000 någon sommar, och 100 000 har det varit också, men det gick ju ner under pandemin. Vi får väl se hur det blir i sommar, säger Lars Lerin själv.

”Vill se Junior i receptionen”

Intresset har överträffat alla förväntningar, inte minst hans egna.

– Det blev ju väldigt mycket större, genom att jag började göra tv-program. Då fick vi en väldigt mycket större publik, sådana som kanske inte är så inte intresserade av konst, utan som åker dit för att de vill träffa Junior i receptionen. På så vis har vi kanske värvat en del till konstintresset på köpet liksom, säger han med ett leende.

Men nog vill de få en skymt av konstnären själv också?

– Jo, det kan väl hända, men jag orkar inte vara där för mycket. Jag tappar energin, så jag måste spara mig och vara hemma så mycket som möjligt. Att komma in där med alla selfies och det där... då blir jag väldigt trött. Det är så skönt tycker jag kan vara hemma på Hammarö i min ateljé.

Lite ironiskt är det väl också att just han, som beskriver sig som nästan folkskygg och enligt egen utsago trivs som allra bäst ensam i ateljén, är den som skapat ett av Värmlands största besöksmål.

– Det är tur att Junior styr upp det här, säger han. Jag kan inte vara utställningsföremål själv, men det är klart att en del vill träffa mig. Men jag tror att de är lika glada för att träffa Junior och han är ju där.

”Känns som tio dagar”

Tio år är både långt och kort beroende på hur man ser på det. Det har varit händelserika år, konstaterar både Lars och Junior.

– Det har varit mycket! Vad ska man säga... Det är ofattbart egentligen, säger Lars Lerin.

– Det har gått fort. Det känns som tio dagar! Det har varit otroligt roligt och det har gått ett steg till och ett steg till, säger Junior – mindre känd under sitt riktiga namn Manoel Marques Lerin – och gör ett försök till sammanfattning:

– Vi har öppnat museum, vi har fått fyra barn, vi har gjort tv-program, köpt hotell i Brasilien, vi har en liten sommarstuga utanför Fjällbacka. Det har hänt mycket grejer på tio år!

Därför gick flytten från Munkfors

Att både paret Lerin och Lerinmuseet blivit folkkärt är ett faktum, men framgångssagan började inte i helgjuten durstämning. Sagan om Sandgrund innehåller också element som uppbrott, känslor av svek, juridiska processer och heta debattinlägg.

Uppbrottet först: Lars Lerin hade ställt ut på Laxholmen i sin uppväxtort Munkfors om somrarna i tio år, när det kom till en avgörande punkt.

– Det gjorde sig själv på ett sätt. Jag ville att de skulle sätta in värme så att böcker och sånt inte skulle slå sig under vintern, men det kunde de inte och då gick det ju inte. Jag kunde inte vara kvar där, på vintern med alla böcker och bilder som det blev fukt i. Det var blankt nej och sen sades det att jag hade svikit Munkfors, säger han.

”Inget blodskontrakt”

Han gav sig inte in i den diskussionen då för att försvara sig, men på en rak fråga nu tycker han inte att han svek.

– Nej, det gjorde jag väl egentligen inte. Jag var där ju ändå i tio år och det var ju inget blodskontrakt! Men lokalen där på Laxholmen är ju underbar, så det var väldigt fint på det sättet, säger han.

Affären överklagades

När beslutet att lämna Laxholmen väl var taget, växte Sandgrund fram som alternativ. Det tidigare välbesökta danspalatset hade tacklat av och nu såg Karlstads kommun sin chans. Efter diskussioner mellan kommunledningen och Lars Lerin klev kommunen in och köpte Sandgrund, rustade byggnaden och skrev ett avtal om att hyra ut den till Lerins bolag.

”Otillbörligt gynnande av ett enskilt privat företag” tyckte kritikerna och en privatperson överklagade.

Om kritiken

Men avtalet höll i rätten och Lars Lerin tog inte illa vid sig av diskussionerna kring hans visioner.

– Nej, jag förstår ju att det inte faller alla i smaken. Det finns många känslor. Klart att det fanns synpunkter på att det skulle kunna vara något annat på Sandgrund istället, men det blev så här. Någon tyckte att det skulle vara en konsthall öppen för alla konstnärer, men det finns ju jättemånga lokaler och fler har det blivit också på senare år. Jag gick inte in och tänkte så mycket på det där med lagarna.

Hans plan var ju egentligen ganska enkel:

– Jag tänkte väl bara att jag skulle visa mina akvareller och sen ha gästutställare och så. Sedan har det väl utkristalliserat sig. Att det skulle bli mer besökare än vi hade på Laxholmen trodde jag, men efter att vi började med tv-programmen blev det ju en ny publik.

2015 kom 47 209 besökare, 2016, när tv-serien ”Vänligen Lars Lerin” sänts hela 134 978!

Det köper han för pengarna

Avtalet mellan Lerins bolag och kommunen bygger på en fast årsavgift på cirka en halv miljon och därtill betalar bolaget 20 procent av biljettintäkterna till kommunen. De ökade publikströmmarna betyder därmed större intäkter både för kommunen och för Lars Lerin.

– Eftersom det har blivit väldigt mycket biljettintäkter har jag kunnat köpa väldigt mycket konst. Sånt som jag beundrat sen jag var barn och som varit en helt omöjlig dröm, att tänka sig att jag skulle kunna köpa såna saker. Det är väldigt roligt att kunna göra det, för då kan jag visa sådana saker för publiken i gästhallen på Sandgrund.

Just nu hänger en utställning med grafik av norska drottning Sonja där; närmast innan var det konst av Inge Schiöler.

Drömmer om sagokonst

– Nu har jag gått in för att visa bilder ur samlingen ett tag. De är mer lätthanterliga också, konstnärerna som inte finns mer, säger han med glimten i ögat.

Han köper både gammal och samtida konst, och ett sagobetonat konstnärskap ligger i hans tankar just nu.

– Jag hoppas lite på John Bauer också, men han ligger nog lite högt i prisläge. Det får vi se hur det går till. De bilderna har jag i sinnet sedan allra tidigast i livet. Mamma läste för mig ur Tomtar och troll. Det lurar mycket i mörkret där! Det är så suggestivt.

Inte plågsamt

Laxholmen-sagan tog slut efter tio år, nu har tio år gått på Sandgrund, men han har inga planer på någon ny flytt, även om han inte kan lova att fortsätta för all framtid.

– Det är ju inte plågsamt att bo i Värmland! Det är ju trevligt där vi bor, men man kan ju inte lova varken det ena eller det andra för framtiden.

Ni drar väl inte till Brasilien på helårsbasis?

– Jag skulle inte kunna bo i Brasilien. Hur varmt och fint det än är måste jag ha mitt skandinaviska, nordiska, med årstiderna. Jag tycker om vintern också. Sen skulle man väl vilja leva flera liv. Jag skulle vilja ett liv uppe i Lofoten också. Det skulle vara roligt att ta med barnen dit när de blir lite större, så de kan fiska.

Det är ju också en bra plan: en annan han har, är att inte planera så mycket.

– Jag försöker att vara så mycket som möjligt i nuet och inte oroa mig så mycket för framtiden. Jag tänker nog hellre tillbaka än på framtiden, det är så mycket som jag saknar från år som gått, människor som har försvunnit och miljöer som jag saknar. Det som man upplevde i ungdomen kan aldrig bli så starkt som då. Nej, det är bättre att försöka vara i nuet och vara tacksam för det som är.