Inte bara kärleken var het, när Värmlänningarna äntligen var tillbaka i full skala i Gropa i Ransäter.
Premiärpubliken fick uppleva värme både från scenens dramatik och från ovan. Dessutom gav årets invigningstalare, författaren Herman Lindqvist, en flammande kärleksförklaring både till Värmland och Värmlänningarna.
Klarblå himmel och gassande sol mötte den stora publiken som kom till utomhusarenan vid Ransäters hembygdsgård för midsommaraftonens premiär.
Förväntan låg i luften och nog kan man prata om ett uppdämt behov, efter två pandemiår.
– Några av er köpte biljetter redan 2019 – och nu är ni här! konstaterar Ann-Sofie Pettersson, ordförande i hembygdsföreningen, när hon hälsar alla välkomna.
Förädlar traditionen
2020 blev det en tv-version, 2021 ett konsertäventyr, men 2022 är året då Värmlänningarna åter intar Gropa – som regissören Olof Wretling i hettan liknade vid en wokpanna.
Men det är värt varje svettdroppe, varje röd nacke. Spelet lever och Värmlänningarna får sin rättmätiga revansch. Wretling och hans ensemble inte bara förvaltar den 170-åriga pjäsen, de förädlar den.
Grundberättelsen är ju klassisk: Värmlands svar på Romeo och Julia är Erik och Anna, som älskar varandra så att det slår gnistor, men föräldrarna sätter sig emot på grund av gamla oförrätter och en avgrundsdjup klassklyfta.
Vägen till den stora finalen är fylld av känslor, från pärlande skratt till avgrundsångest och tårar. Här finns sångpärlor av båda huvudrollsinnehavarna Ole Aleksander Bang och Emelie Hebbe, men också elegant sprittande komik av Sofia Wretling som spelar pigan Stina och en trygg och glad Löpar-Nisse i Fredrik Sjöstedt, för att bara nämna några av alla dem som bär upp äventyret.
Innehåller allt
Årets invigningstalare Herman Lindqvist har rätt när han förkunnar att Värmlänningarna innehåller ”allt som är vår historia”:
– Kärlek och kampen för kärleken, slit och släp, klasskamp, girighet och snålhet, översittare, skratt och gråt, lycka och olycka, säger han och passar även på att berätta vad ämnet ”historia”, som han skrivit så många böcker om, egentligen är.
– Många tror att det är en tråkig upprabbling av kungalängder och årtal, tråkiga gubbar och tråkiga reformer som aldrig blev av och väldigt – tråkigt! En kronologisk lista på mänsklighetens alla stora misstag och tabbar och krig och katastrofer, men så är inte historia. Så kan den bli om den inte berättas av värmlänningar. Värmlänningar kan berätta historia!
Och, tillägger han:
– Det är bara ni som har en egen nationalpjäs.
Tack vackert för de orden, och tack vackert för Värmlänningarna.