Det märkliga är att samtidigt som väldigt många står utanför arbetsmarknaden kippar arbetsgivare efter andan av stress över att hitta personal, skriver Carolin Dahlman.
Det är bisarrt att arbetsgivare desperat letar efter personal medan Sverige har ett stort antal arbetslösa. Konsekvenserna av det stora utanförskapet blir antingen skattehöjning eller välfärdssänkning. Vad gör regeringen mer än att blunda?
Arbetsmarknaden är fortfarande stark och att arbetslösheten väntas plana ut i framtiden påstod finansminister Mikael Damberg (S) häromdagen. Både han och Magdalena Andersson (S) har gång på gång lyft hur positiva sysselsättningssiffrorna är. Men de mörkar problemen – och försätter därmed landet i knipa.
Om vi inte kommer åt den verkliga utmaningen med att alltför många inte kan försörja sig själva hotas välfärden. Då blir köerna till barn- och ungdomspsykiatrin allt längre och fler måste vänta på vård. Skatterna lär behöva höjas och pressen öka på företagare och arbetare.
När regeringen kommer med solskenshistorier är den mindre rosenskimrande verkligheten är att 1,8 miljoner människor i arbetsför ålder inte har tillräckliga inkomster för att försörja sig själva. Det skrev bland andra Johan Eklund, chefsekonom på Sydsvenska industri- och handelskammaren, i veckan (21/6).
Debattörerna menade att mått som ”sysselsättning” ger en skev bild av utanförskapets storlek då detta inte betyder att en person har tillräckliga inkomster för att försörja sig själv. De konstaterade att 3,8 miljoner svenskar inte bara ska försörja sig själva utan även bidra till försörjningen av ytterligare 6,2 miljoner. Den största svårigheten ligger i att få utrikes födda i jobb, att ”en stor majoritet av invandrare från länder utanför västvärlden aldrig kommer att bli självförsörjande”.
Också Svenskt Näringsliv har varnat för att ”Sverige är på väg in i en ny utanförskapskris”. Man konstaterade förra året att 800 000 personer är beroende av sociala ersättningar för sin försörjning och att kostnaden uppgår till drygt 270 miljarder kronor per år.
Effekterna kan vara större än att det är dyrt i nuläget och sorgligt att människor inte integreras. En färsk rapport från den statliga myndigheten Delmos visade att föräldrarnas utbildningsnivå har betydelse för om en individ ska lyckas senare i livet (DN 22/6). Man kan således se att utanförskap riskerar att gå i arv. Om inget görs åt saken omedelbart riskerar än fler att råka illa ut.
Det märkliga är att samtidigt som väldigt många står utanför arbetsmarknaden kippar arbetsgivare efter andan av stress över att hitta personal. I Norrland ledde bristen på sjuksköterskor till att en svårt cancersjuk man inte kunde opereras utan fick åka hem igen. Nio av tio byggföretag har svårt att hitta arbetskraft och tvingas tacka nej till projekt. Det saknas svetsare, djurskötare och personliga assistenter.
Dan Samuelsson, vd på rekryteringsföretaget Wikan Personal, menade i veckan att allt fler arbetslösa väljer bidrag framför jobb. Dessutom tackade många nej på grund av höga resekostnader. Han kunde ibland se redan i ansökningarna att den sökande inte vill ha jobbet. ”Det blir genomskinligt då de gör allt de kan för att visa att de inte är en bra kandidat för jobbet och mellan raderna kan man läsa ’Ring inte mig’ (TN 21/6).
När Tidningen Näringslivet pratade med företagare för en intervju framkom att arbetslösa tackar nej till jobb, inte dyker upp på intervjuer samt ställer höga krav på lön, stimulans och status. Kolmårdens djurpark försökte exempelvis rekrytera via en utbildning med garanterat jobb efteråt. 50-60 personer var anmälda till ett möte men bara 20 dök upp och ynka tre gick utbildningen (15/6).
Restaurangbranschen söker tusentals kockar, servitörer och kafépersonal. Bristen fick en pizzeria i Malmö att erbjuda hittelön för den som kunde fixa personal (SvD 26/9 2021). Samtidigt var ungefär en femtedel av de anslutna till Hotell- och restauranganställdas a-kassa, HRAK, antingen arbetslösa eller i en arbetsmarknadspolitisk åtgärd i april (Hotellrevyn 26/4).
Det är ett systemfel att så många människor i arbetsför ålder kan leva på bidrag och a-kassa trots att de borde kunna få jobb med en kortare utbildning eller rätt attityd.
Kraven på anställda måste öka. Tanken att permanent höja a-kassan blir i det här perspektivet absurd. I sitt tal på första maj sa Magdalena Andersson (S) att partiet skulle driva frågan i valet. Men om incitamenten minskar till att ta de jobb som faktiskt finns, eller plugga, blir det fortsatt så att de som jobbar får försörja andra som smiter undan.
Det kommer att märkas av på skattsedeln. Det kommer att kännas. Det kommer att polarisera.
Carolin Dahlman
Högerliberal samhällsdebattör