Riksdagens avslutning inför sommaruppehållet och valrörelsen blev så rörig som man kunde förvänta sig efter en särdeles rörig mandatperiod. Med ett nödrop fick S-regeringen igenom sin modifierade vårändringsbudget. Men så här kan vi inte ha det i fortsättningen.
Egentligen skulle vårbudgeten ha röstats igenom i förra veckan, men då skedde det unika i att Socialdemokraterna yrkade avslag på sin egen budget. De ville nämligen ha med en ändring om pensionerna som de bara några timmar innan förhandlat fram med stödpartiet Centern. Men det gick inte. Så då fick man lägga fram ett nytt förslag som alltså röstades om den här onsdagen istället.
Som förr var det osäkert in i det sista, bland annat beroende på hur den partilöse Amineh Kakabaveh skulle rösta. Den här gången lät sig regeringen inte in i något förhandlingsspel med henne, och till sist vek hon ner sig. Kakabaveh är ju trots allt vänster. En miljöpartist hade dock fått corona men det löste sig tyvärr genom att en kristdemokrat också uteblev, även om det formellt rådde så kallat kvittningsförbud. Annars hade lotten fått avgöra.
Att en statsbudget, låt vara bara en vårändringsbudget, vaskas fram på ett sådant här sätt är dock uppseendeväckande, för att inte tala om hur den viktiga pensionsfrågan behandlas. Det som skall vara stabilt och långsiktigt blev nu, tvärtemot intentionerna när det nya pensionssystemet togs fram på 1990-talet, föremål för billigt valfläsk. Den höjda garantipensionen skall nu komma i augusti, några veckor innan valet.
All den här röran är emellertid en konsekvens av ett jämt parlamentariskt läge, med oklara majoriteter för regeringens politik. Bara för att regeringen leds av Socialdemokraterna är det inte säkert att den alltid får igenom sin ekonomiska politik. Det har hänt flera gånger under de senaste åtta åren, trots att statsministrarna lovat riksdagens talman att de skall få stöd för sina budgetar.
Därför måste det till en annan ordning. Moderatledaren Ulf Kristersson föreslog statsminister Magdalena Andersson (S) i riksdagens frågestund i förra veckan en överenskommelse om att en regering bara skall kunna tillträda om den har stöd för sin budget. Andersson gav dock inget klart svar på det och det undrar inte på. Hon och hennes företrädare har ju regerat på borgerliga budgetar och sätter tydligen själva maktinnehavet framför den ekonomiska politiken.
Även om det stått klart sedan länge så är det nu också nyttigt att påminnas om var Centerpartiet hör hemma – nämligen som stödparti åt S. Där har de sällskap av samma Vänsterparti som de alltid sagt måste hållas utanför. Men det var en fiktion redan från början.
Vårbudgeten togs fram med Vänstern. Enligt Ida Gabrielsson (V) gick det till på så sätt att S fick ringa upp eller ha möten med V innan de sedan träffade C. Och C kunde låtsas som att det regnade. När C talar om att hålla ytterkantspartierna borta så menar de egentligen bara Sverigedemokraterna, även om de påstår att det även gäller V. Det visas av hur de agerat under mandatperioden.
Både Vänstern och Miljöpartiet säger nu att deras mål efter valet är att sitta i en fyrpartiregering med S och C. Hur nu detta skall tänkas fungera står skrivet i stjärnorna. För då måste C verkligen på allvar förlika sig med tanken på att stödja en renodlad vänsterpolitik. Men det var länge sedan de hörde hemma bland de borgerliga.