En riksdagsledamot bör vara lojal mot Sverige

Ledare | Val 2022
PUBLICERAD:
Vems intressen går Amineh Kakabaveh?
Foto: Nelson
Amineh Kakabavehs vetoposition över svensk utrikespolitik väcker en viktig fråga: Hur hindrar vi personer som egentligen representerar andra intressen än svenska från att få avgörande inflytande på landets politik.

Många av oss känner i grunden sympati med Kakabavehs perspektiv. Som kurdisk nationalist vill hon utnyttja sin maktposition för att göra det så svårt för den turkiska regimen som möjligt och helst också bistå sina vänner i Kurdistan. Det går att förstå. Problemet är att det just nu går stick i stäv med svenska intressen. Sveriges och Finlands Natoansökningar äventyras och svensk demokrati framstår som svajig och lättmanipulerad i omvärldens ögon.

Det är inte är första gången som någon som har sin primära lojalitet i utlandet fått olyckligt stort inflytande i Sverige. År 2016 avgick dåvarande bostadsministern Mehmet Kaplan (MP) efter att han firat ramadan med turkiska Grå vargarna, en organisation som beskrivits som fascister. Det visade sig att Kaplan hade lagt lejonparten av sitt engagemang på att uppvakta olika grupper i Mellanöstern.

Egentligen vet vi fortfarande inte varför Kaplan avgick. Dåvarande statsministern Stefan Löfven (S) har aldrig gett någon förklaring annat än att Kaplan var utsatt för fördomar. Lika lite vet vi vilken eventuell skada det vållade Sverige att ha ett statsråd som frotterade sig med extremister.

Det är inte bara Vänsterpartiet och Miljöpartiet som fört fram sådana kandidater. Partiet Nyans med en delvis radikal muslimsk agenda var från början ett centerpartistiskt projekt med namnet ”Centerturkarna”.

Den skandalomsusade muslimska friskolan Römosseskolans rektor Abdirizak Waberi gavs plats på Moderaternas riksdagslista då de hoppades vinna somaliska röster i Göteborg. Väl i riksdagen fann Moderaterna det sedan för gott att placera den till islamistiska miljöer kopplade Waberi i försvarsutskottet.

Hur hindrar demokratin sådan här entrism – som det kallas när någon annan rörelse försöker infiltrera de egna institutionerna. Ett svar som vi säkert kommer få höra från vissa partier är att vi bör ställa högre krav på de som kan väljas in i riksdagen. I Sverige är ribban låg för att få bli folkvald och få makt. Det räcker med att vara 18 år och svensk medborgare. Det fanns en regel om att statsråd måste ha varit medborgare i tio år, men den togs bort år 2010. Men så ser det ut i nästan alla liberala demokratier: valbarhet är kopplat till medborgarskap.

Vi bör höja trösklarna för medborgarskap, genom till exempel högre krav på språkkunskaper och på god vandel. Men kopplingen mellan medborgarskap och rätten att ställa upp i val bör vi inte röra. Det är en del av vad vi med ett populärt uttryck kan kalla västerländska värderingar.

Nej, det mest effektiva är att de politiska partierna uppfyller sin del av samhällskontraktet och sållar bland kandidaterna. I klartext måste man sluta att lyfta fram kandidater som uppenbarligen har andra intressen i politiken än Sveriges bästa.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.