Torgkiosken ska säljas – profilen ”farfar habibi” är för trött

Torgkiosken har i alla år varit en lika självklar del på Karlstads bargata som alla krogarna.

Nu har en ny lapp kommit upp i kioskfönstret: “Till salu”.

– Jag har inte haft en enda semesterdag på femton år, säger Hussein Walizadah.

– Hej, habibi, hej!

Så låter det när man kliver in på Torgkiosken på Kungsgatan i Karlstad. Vilket nog de flesta Karlstadsbor som någon gång besökt kiosken kan känna igen.

Den som ropar hej är ägaren Hussein Walizadah som blivit ett välkänt ansikte i stan efter att han drivit kiosken i närmare 15 år.

Men efter att han köpte kiosken, 2008, har Hussein Walizadah nu bestämt sig för att sälja den vidare.

– Här har jag jobbat varje dag, sju dagar i veckan. Till stängning vid midnatt på vardagarna och till tidig morgon på helgerna, säger Hussein Walizadah och fortsätter:

– Det har jag gjort för att försörja familjen. Men nu är jag för trött för de arbetstiderna. Egentligen vill jag inte sälja, jag hade önskat att barnen ville hjälpa till så att vi kunde behålla det. Men mina barn vill göra annat och ensam orkar jag inte längre.

Kan du inte anställa någon?

– Mycket bra fråga! Så här är det: En kiosk måste skötas av en familj, annars blir det minus på kontot. Jag litar inte på att någon annan ska sköta det rätt.

– Man måste vara bra med människor för att lyckas driva en kiosk också, säger Hussein Walizadah.

Och på den punkten har han själv lyckats. Från alla dessa år han har drivit kiosken har hans glada ansikte blivit välkänt i Karlstad.

– Jag blir igenkänd på gatan. När jag går in på Mitt i city till exempel då kommer det fram folk som ropar: ”Farfar, habibi, torgkiosken, vad gör du här?”

– Mina kunder är väldigt nöjda. Jag vill hjälpa människor, om någon ramlar här utanför på gatan eller så. Och om man har tappat bort sitt kort eller inte har några pengar och behöver cigg eller en dricka, då får man handla på krita här. Jag skriver upp beloppet så kan man komma in och betala senare.

Vilket de flesta inte gör... berättar han.

– Det flesta kommer inte tillbaka för att betala, så är det, men jag gör det ändå. Det handlar inte om mycket pengar för mig för att hjälpa någon.

Vad ska du göra nu?

– Jag har gjort det här i snart 15 år och inte haft en enda semesterdag under alla de åren. Men nu vill jag göra något annat, inte sluta jobba.

I augusti blir han 60 år. Men pension vill han inte börja tänka på än.

– Jag vill inte gå i pension. Vad ska man göra hemma? Jag är öppen för vilket jobb som helst, men jag vill att det ska vara ett vanligt jobb med åtta timmar om dagen istället och inte 14 timmar som här.

Än har ingen köpt kiosken, men ett flertal har visat intresse berättar Hussein. Och vem det än blir som köper det är det hans önskan att den personen också ska driva det vidare som en kiosk.

– Det här är inte vilken kiosk som helst. Det är bästa stället i hela Värmland för det ligger på ”disco-gatan”. Vi har kunder hela tiden på dygnet.

Sen ”till salu”-lappen kom upp på fönstret har många kunder kommit in ledsna och frågat om det, berättar Hussein.

– Folk säger att nej du får inte sälja. Över 200 personer har kommit in och sagt till mig att jag måste stanna kvar här.

Hussein Walizadah bakom kioskdisken kommer att bli saknad av många och det är kunderna som han själv kommer att sakna mest av allt när det blir dags att lämna ifrån sig nycklarna.

– Jag känner majoriteten av alla mina kunder. Jag har många stammiskunder som kommer hit och handlar och sen sätter sig en stund på trappan och snackar. Det kommer jag att sakna mest, säger Hussein Walizadah.