Recension: Ulf Lundell i somrigt glädjerus

Det är sju år sedan sist men nu är Ulf Lundell tillbaka på Mariebergsskogens klassiska friluftsscen. Exakt på utsatt tid kliver han ut i jeans och mörk skjorta och manglar igång “Hungerdepartementet” utan ett ord till publiken.

De första fem låtarna är överlag inga publikfriare med “Den natt som aldrig dagas” och, som en protest mot Putins krig, “En droppe vatten”. Då undrar man lite vart det ska ta vägen för även om vi har hört det förut kan det mycket väl vara hans sista besök här.

Efter en tung “Den vassa eggen” pratar han i alla fall med oss genom att ondgöra sig över de dystra tiderna och höga priserna. Vi behöver lite nostalgi konstaterar han och kommer därför att köra hela 40-årsjubilerande “Kär och galen”, från början till slut. Lundells förhållande till albumet och vad det innebar för honom har varit ansträngt; därför är det fint att han nu försonas med skivan och ger den någon form av upprättelse.

Titelspåret sticker ut denna kväll liksom en stenhård “Aldrig nånsin din clown” och även om överraskningsmomentet pausas i tio sånger fungerar det utmärkt - inte minst för att “Kär och galen” låtmässigt är en av Lundells starkaste skivor.

Lundell har blivit en del av den svenska sommaren; de flesta somrar sedan 1976 har han faktiskt turnerat och bandet han har med har varit hans stomme i närmare 20 år nu. Vapendragaren Janne Bark är tagen till nåder igen och känns bättre än på länge och här finns också veteranerna Andreas Dahlbäck, Jens Frithiof, Marcus Olsson, Surjo Benigh och David Nyström. Lundell själv är på gott humör, sliter hårt i två och en halv timme och kämpar sig till en kontakt med publiken genom roliga och lite retsamma monologer - och banne mig om vi inte nästan, nästan får ett Sven Ingvars-medley.

De elva låtarna utöver “Kär och Galen” är en blandning av rått och romantiskt men det är ingen utpräglad hitkavalkad; han plockar fram guldkorn om åldrandet i “Så mycket äldre” och “Senare år” - bara för att avsluta kvällen med “Om sommaren”, “(Oh la la) jag vill ha dig”, “Gott att leva” och “Gå ut och var glad” i ett enda energirikt och somrigt glädjerus.

Om det här verkligen är slutet, var det i alla fall ett fint farväl.