Stefan Olsson: Konstfack måste läggas ner

Signerat
PUBLICERAD:
På Konstfack har en grupp anställda förvandlat skolan till något som istället påminner om en politisk sekt, skriver Stefan Olsson.
Foto: Jessica Gow/TT
Samhället behöver alla de utbildningar som skolan erbjuder, huvudsakligen formgivning och konsthantverk, men det finns säkert andra skolor som är intresserade att ta över, skriver Stefan Olsson.

Efter att ha läst Sara Kristofferssons bok ”Hela havet stormar” om det blåsväder hon hamnade i på Konstfack under förra året är det min rekommendation att skolan läggs ned. Organisationen är sjuk och det är inte säkert att den kommer att återhämta sig. Samhället behöver alla de utbildningar som skolan erbjuder, huvudsakligen formgivning och konsthantverk, men det finns säkert andra skolor som är intresserade att ta över.

Varför drar jag denna drastiska slutsats? Högskolor har i alla tider präglats av radikalism på något sätt eftersom de är experimentverkstäder för det mänskliga tänkandet. Men på Konstfack har en grupp anställda förvandlat skolan till något som istället påminner om en politisk sekt.

Det ska sägas att Kristofferssons bok är hennes sida av saken. Det är en partsinlaga. Men de märkliga händelser som beskrivs i boken är inte påhittade. De hade framstått som bisarra oavsett vem som hade skrivit om dem.

Boken berättar vad som hände när Kristoffersson, som är professor i designhistoria på skolan, skrev en artikel i Dagens Nyheter om diskussionerna som då pågick om namnet på en utställningslokal: Vita havet.

På skolan fanns människor, huvudsakligen en grupp före detta studenter, som hävdade att namnet var rasistiskt. Begreppet ”vita” kan ju associeras med föreställningar om vita människors överlägsenhet. Kristoffersson menade i sin artikel att detta var trams och berättade att namnet hämtats från Vita havet på Stockholms slott och följt med Konstfack under flera decennier trots att skolan varit lokaliserad i olika fastigheter.

Artikeln startade en hätsk intern debatt och inte mindre än 44 lärare av cirka 100 undertecknade en artikel där man anklagade henne för att angripa studenternas rätt att yttra sig. Därefter var det omöjligt för skolans ledning att försöka hitta tillbaka till ett bra arbetsklimat igen. Men det som gör boken är värd att läsa är inte själva turerna i konflikten utan vad som gjorde att den uppstod till att börja med.

Det finns i universitetsvärlden i stort, inte minst i anglosaxiska länder, en politisk ideologi som sprider sig som blandar vetenskap och politisk aktivism i kombination med en hopplös kunskapsfilosofi. I korthet säger teorin att samhället består av förtryckande strukturer. Alla människor är inordnade i en hierarki. Européer med vit hudfärg har hamnat överst och är därför privilegierade. De kan själva inte se sina egna privilegier och kan därför inte heller se hur de förtrycker andra. Befrielsen för de underordnade kommer först när alla lär sig tolka verkligheten med rätt glasögon. Då ser man hur maktstrukturerna ser ut och kan göra sig av med dem.

Att studera mänskliga relationer för att förstå maktstrukturer är varken nytt eller anmärkningsvärt i sig, men vad den nya rörelsen gör är att inte göra någon åtskillnad mellan själva analysarbetet och den politiska aktivismen. Forskningen i sig är aktivistisk.

Därutöver förvärras allt genom att de som arbetar med denna typ av teorier inte tror att det finns några objektiva sanningar utan bara tolkningar av verkligheten. Det finns inga obestridliga fakta som hårt och kallt kan beskriva reella sakförhållanden utan all vår kunskap består av personliga upplevelser.

Sammantaget skapar detta en häxbrygd. När det inte längre finns något som skiljer vetenskap och politisk aktivism åt och begrepp som sant och falskt utmönstrats som irrelevanta finns inte några regler för hur man ska bete sig eller normer för vad som utgör förnuftigt tänkande. Man bör inte vara förvånad över att de människor som skapat denna miljö tappar förståndet och startar en mobbningskampanj mot en kollega.

Men är allt detta verkligen skäl nog att lägga ned skolan? Ja, för om det hade varit en grupp radikala studenter som angrep en enligt deras tycke konservativ lärare hade det inte varit något att bry sig om. Den typen av konflikter är vanliga vid universitet och högskolor. I det här fallet handlar det emellertid om en större grupp lärare, 44 stycken. Kommer denna grupp att ångra sig? Be om ursäkt och överge sin tro på att politik och vetenskap är samma sak? Knappast. Det finns dock ingen brist på seriösa lärosäten i landet. Kanske Karlstads universitet kan ta över?

Stefan Olsson

Fil dr i statskunskap, regionråd för Moderaterna i Region Uppsala

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.