Döda aldrig den tron hos en dotter – eller en pappa

Klässbol, Linnevi, onsdag.

Det står en liten pappa vid sidlinjen på den enormt stora fotbollsplanen och tittar på sin dotter.

Hon har en ny, alldeles skinande blank, gulsvart Klässbols SK-tröja. Stora, alldeles för stora, byxor som nästan hänger ner över knäna. Hon har dragit ner den vänstra ärmen som hon pressar in mellan den invikta tummen och fingrarna.

Den andra tröjärmen står hon och tuggar på.

Pappan undrar vad han dragit in flickan i. Det som var så enkelt och makalöst roligt hemma framför köksbordet när han och dottern spelade fotboll mellan bordets ben och dörren in till storrummet och som flickan alltid tjatade efter och som pappan kunde sitta på jobbet och längta själv till och tänka att där, just där, har vi våra stunder i livet, min dotter och jag. Utan mamma, utan krav på att prata och förstå, utan krav på att vara känsliga och storsinta.

Det var vår stund på jorden och varje gång han lät flickan vinna en jämn match kunde han se ögonen lysa som han aldrig tyckte att de gjorde annars.

Nu lyser inte flickans ögon längre.

Nu är inte fotbollen rolig längre. Flickan ser ut som om hon upplever fotbollen som ett stort svart monster som kan spruta eld över henne vilken sekund som helst. Tränaren är den otäcka gubben inne i väggen som bara brukar komma på nätterna och de andra spelarna är den otäcka gubbens små vettar.

Och pappan som står vid mittlinjen är svikaren som plötsligt inte kan hjälpa henne längre.

Plötsligt slutar inte matchen 10–9 till flickan längre efter att pappan haft ledningen med 9–7 varenda gång men på något mirakulöst sätt tappat ledningen gång på gång, match efter match.

Plötslig förlorar flickan. Plötsligt gör hon misstag som de andra barnen skäller på henne för, plötsligt säger tränaren till henne att nu får du gå av planen, för nu måste någon annan få spela, trots att det står 9–7.

Nu står flickan vid sidan av banan och tuggar maniskt på sina tröjärmar. Tittar på tränaren men växlar ibland till att titta på pappan. Väldigt sällan på matchen.

Och pappans hjärta är nära att brista.

Dels för att han inser att flickan inte kommer att få spela särskilt mycket mer den dagen och att det kommer att göra henne ledsen.

Dels – och det är det som gör pappan till en man som för första gången inte vill stå för sina känslor – därför att han inser att den lilla flickan plötsligt erkänner en ny, större, starkare och tydligare auktoritet än pappan. Då, precis just då, inser pappan att hans dotter tagit sina första steg bort från honom, ungefär som när en mamma står och känner gråten klumpa sig i halsen när barnet rusar in till förskolefröken och inte tittar på mamman längre eller står kvar vid grinden och gråter en smula, om än lite pliktskyldigt, som om det kände att även en förälder behöver få känna sig behövd ibland.

När pappan tittar på tränaren hatar han honom en smula. För när han tittar på honom ser han den nya guden. Dotterns nya gud.

– Å, vad bra du var, Alicia, säga pappan.

Dottern tittar oförstående, blicken är bedjande.

Ljug pappa, ljug gärna för mig, men ljug inte så här uppenbart.

– Vad bra du var, två mål... nästan. Vad säger du om hamburgare. Och kanske en funko pop som vi inte berättar för mamma om?

Det är annars deras avtal: hamburgare i stan efter varje mål.

– Jag vill inte ha någon hamburgare om jag inte gjort mål, säger flickan strängt. Betydligt mer insiktsfull än pappan... låtsas att han inte är. Men pappan vet ju att dottern inte varit särskilt bra. Vet ju att hon faktiskt kanske rent av saknar talang för att leka den lek som fotboll är.

Eller borde vara, men aldrig riktigt är.

Men möjligen kan bli... någon gång när flickan närmar sig 27-årsdagen. Nästan varje kvinna under 27 är ju innerst inne en misslyckad fotbollsspelare som tror att hon i rätt omgivning skulle kunna växa ut till en Kosovare Asllani.

Varje flicka under 27 måste behandlas som en sådan. Som ett misslyckat fotbollsgeni. Hon måste behandlas ömsint som om hon var en känslig liten fågel som aldrig fått tillräckligt utvuxna vingar. Som aldrig riktigt fått chansen…

Varje flicka under 27 måste behandlas så att hon kan låta den lilla, lilla livslögnen leva vidare.

Och varje kvinna över 27 bör helst också få chansen att reproducera sig så att hon får åtminstone en dotter som kan ta över de eventuella talangerna, generna, viljan, bollsinnet och livslögnerna och därför blir den som för mammans partiellt döda gener och talanger ut över fotbollsvärlden.

Döda aldrig den tron hos en mamma.

Döda aldrig den tron hos en dotter.

Eller en pappa.