Det svänger om årets sommarutställning på Kristinehamns historiska. Dansbandskulturen lyfts fram och då blir det nöjesnostalgi med bilder, scenkläder och medryckande musik förstås.
– Jag trivs som bara den, säger initiativtagaren Diana Nilsson när hon vandrar runt bland utsvängda byxben och leende unga affischpojkar.
Grumsgrabbarna, Karlstad-Örjans, Wigglers, Torgny Melins, Tommy Bergs och Arne Stjernlöfs dansorkester. Banden som fått värmlänningarna att svänga om är många och nu har de fått flytta in på museum.
Sven-Ingvars finns självklart också med i bilden – men också Kjell-Ingvars! – och mitt i alltihopa lyser Vikingarnas scenkostymer. Det glimrar av guldiga kantband på en lila sammetskostym och de slitna, vita stövletterna var garanterat superheta 1977.
– Nostalgi, framförallt, säger Lena Örtlund om vad hon hoppas att utställningen ska förmedla till besökarna.
”Folkligt och unikt”
Hon är verksamhetsansvarig intendent på Historiska och att dansband hamnar på museum känns självklart för henne:
– Vi vill nå ut och göra något som är folkligt och unikt, framförallt nu på sommaren. Det är också det här med att fånga den värmländska folksjälen. Det är så djupt förankrat i Värmland med dansband, säger hon.
Förslaget om en dansbandsutställning kom från Diana Nilsson. Hon är ledamot i kulturnämnden i Kristinehamn, men framförallt en passionerad dansbandsfantast. Hon har även jobbat en hel del med flera band: hon har bokat scener, varit med på konserter och sålt skivor och mycket mer.
”Lyssna på texterna”
Hon växte upp i Småland, omgiven av en spelande släkt. 1985 kom hon till Värmland och började utforska dansbandsläget och fann en bra grogrund för sitt stora intresse: musiken, där hon också lyfter fram texterna som en viktig del i det som utgör dansbandens styrka.
– Man kan lyssna på den när man är ledsen och man kan lyssna på den när man är glad. Det finns texter till allting, säger Diana Nilsson.
”Blev en klassiker”
Nej, inte är det bara ”hjärta och smärta” inte. Visst kan dansbandstexter handla om uppsluppen glädje och kärleksförklaringar, men också försmådd kärlek, distansförhållanden, vikten av att hjälpa sina medmänniskor och att ta hand om sina gamla och att ta vara på livet.
– De sista ljuva åren med Lasse Stefanz till exempel, den blev ju en klassiker och den spelar man på begravningar och allt. Man ska lyssna på texterna, men sen måste det vara lite takt också. Man måste ju kunna dansa när det är dansband! säger Diana Nilsson.
Pajaskläder
Affischer, kläder och skivomslag kompletteras på utställningen med fotografier ur Kristinehamns bildarkiv. Där finns det chans till igenkänningsfaktor för dem som var med när det begav sig och upptäckarglädje för övriga.
– De har ju så roliga kläder och de ställer upp sig på ett speciellt sätt, säger Katrin Karlsson, som tillsammans med kollegan Ulla Lindalen letat fram bilderna.
Diana Nilsson berättar om bakgrunden till kostymfantasteriet: Skatteverket tillät inte att dansbandsmusikerna gjorde avdrag i deklarationen för scenkläder, om kläderna kunde användas även till vardags.
– Då sydde de upp sådana här pajasdräkter, säger hon.
Discon konkurrerade
Tyngdpunkten i utställningen ligger på Värmland och dansbandskulturens storhetstid.
– 60- och 70-tal har vi koncentrerat oss mest på, även om det är med lite före och lite efter också, säger Lena Örtlund.
– Sen kom discon! Då mattades det ned, säger Diana och tillägger att hon blev dansbanden trogen.
– Jag var med mina band. Jag brydde mig aldrig om disco, säger hon.
Livet efter covid
Dansbandskultur är dock inte bara nostalgi. Den lever ju fortfarande, men Diana Nilsson uttrycker viss oro för framtiden.
– Ungdomar idag går ut och bara sitter på krogen. De dansar inte som vi gjorde, säger Diana Nilsson.
Pandemin blev också ett stenhårt slag för hela dansbandsbranschen. Diana ser den stundande dansbandsveckan i Malung som det första stora testet på dansbandslivet efter covid-19.
– Vi får se hur det går i Malung. Det har ju varit uppehåll i två år.
Samtidigt varnar hon för att ett nytt hot nu dykt upp:
– Dieselpriserna! Det blir ju för dyrt för dem att köra med sina stora bussar.
Stor trivsel
Utställningen genomsyras dock av det som en gång byggde dansbandskulturen så stark: glädjen. Här syns både den musikaliska glädjen och trivselfaktorn som uppstår när människor möts och roar sig tillsammans.
– Jag trivs som bara den! säger Diana Nilsson när vi vandrar runt bland bilder och utställningsföremål - varav hon själv bidragit med en hel del.
Kjell-Ingvars är ett av banden som finns med på bild på utställningen. Foto: Lena Richardson Vikingarna har en självklar plats på Historiska i sommar. Foto: Lena Richardson Karlstad-Örjans hade de här kostymerna. Foto: Lena Richardson Affischer från förr vittnar om ett starkt nöjeslän. Foto: Lena Richardson Den som köpte tidningen Starlet kunde få en skiva med Tommy Bergs på köpet. Foto: Lena Richardson Arne Stjernlöf från Filipstad hade en egen dansorkester. Foto: Lena Richardson Tommy Bergs klargula t-shirt lyser upp. Foto: Lena Richardson Benny Lawins fick till och med turnera i Sovjetunionen, berättas på utställningen. Foto: Lena Richardson
Ur högtalarna strömmar taktfasta toner och nog spritter det i benen.
– Man känner direkt att man vill dansa! säger Ulla Lindalen.
På lördag, den 18 juni, är det vernissage, självklart med levande musik: duon Sigge och Maria spelar. Då, precis som under resten av utställningsperioden, gäller en enkel, tillåtande uppmaning:
– Man får gärna dansa! säger Lena Örtlund.