Riksdagen antog ingen vårändringsbudget som tänkt under onsdagen. De rödgröna röstade inte ens för sitt eget budgetförslag, något som torde vara unikt i svensk parlamentarisk historia. Nu fortsätter röran minst en vecka till.
Det är regeringen och Socialdemokraterna som satt sig själva i den här sitsen, och det är landet Sverige som drabbas. Detta är kulmen på den ovärdiga pensionspopulism som S bedrivit under ett antal år. Istället för att värna om den långsiktiga stabiliteten och den breda enigheten om pensionssystemet så gör man det till en kortsiktig politisk maktfråga.
Det fanns två förslag till vårbudget på bordet som båda innehöll förstärkningar av pensionerna, om än med lite olika profil. Den blågula oppositionen ville ha mer av skattesänkningar och en konstruktion som skulle gynna arbetslinjen, alltså att det så kallade respektavståndet mellan vad man får ut i pension om man arbetat mer eller mindre (eller inte alls) skulle värnas.
Men inget av dem gick igenom riksdagen. De rödgröna röstade ner oppositionens förslag, och yrkade inte ens på sitt eget. Istället tänker regeringen återkomma med en ny vårändringsbudget på fredag. Detta är helt enligt den riksdagsordning de rödgröna först ville strunta i när de i måndags plötsligt presenterade ett nytt förslag med en pensionskompromiss som gjorts med Centern, och som de ville röstat om nu.
Men det var för sent. Det är inte seriöst att komma med något nytt när klockan är kvart över tolv, som Moderaternas Elisabeth Svantesson uttryckte det. Inga andra hinner studera och reagera på förslaget, som måste beredas i finansutskottet. Så vårdslöst kan man inte handskas med vare sig statens budget eller pensionerna.
Det ansvarsfulla sättet att hantera pensionsfrågan vore att ta upp den i den tvärpolitiska och blocköverskridande pensionsgruppen. Det är den som bådar för ordning och reda i pensionerna, och tillkom just för att förhindra att kortsiktiga regeringar gör politik av den. Men detta har Socialdemokraterna nu frångått och pensionsgruppen hänger på en skör tråd.
För S handlar det om valfläsk – att de en månad innan valet kunna peka på den extra utbetalda tusenlappen till pensionärerna. Hade det inte varit val i september hade frågan kunnat hänskjutas till senare i höst och partierna kunnat göra upp brett om den.
I själva sakfrågan så torde oppositionens förslag ligga mer i linje med vad Centern tycker. Men för C är det viktigare att lägga sig nära S (och de facto även Vänsterpartiet) och inte stödja ett förslag som också stöds av Sverigedemokraterna. Därför måndagens senkomna kompromiss med de andra rödgröna.
Regeringens ställning är dock så svag att det inte ens är säkert att den nya vårändringsbudgeten går igenom. Den politiska vilden Amineh Kakabaveh säger att hon bara tänker stödja den om hon får garantier för att Sverige inte häver vapenembargot mot Turkiet. Att hon kan hota med det beror på att Magdalena Andersson (S) satte sig i den sitsen för att ens kunna bli statsminister. Så tillåts en politisk vilde styra svensk utrikes- och säkerhetspolitik.
Röstar Kakabaveh inte för så blir det helt jämnt, och då kan bisarrt nog lotten få avgöra. Så kan man inte bedriva en budgetprocess!