Efter 30 år på annat håll är konstnären Morgan Stenman tillbaka i Värmland. Nu möter han publiken med en nyupptäckt favorit, i en utställning där han fritt fått välja godbitar ur regionens konstförråd.
– Det var som en förälskelse! säger han om ögonblicket när han fann den färgstarke Filipstadsmålaren John Östman.
Vill du se Morgan Stenmans egen konst kan du åka till Liljevalchs i Stockholm; där är han en av konstnärerna som har verk med på en stor jubileumsutställning om den hundraårsfirande vårsalongen. Det är han och Lars Lerin – med flera.
Det Morgan Stenman just nu visar i konsthallen Spisrummet på Centralsjukhuset är något annat. ”Urval ur samlingen” lyder rubriken och precis så är det.
– Jag hade fria händer, säger han nöjt och beskriver hyllmeter efter hyllmeter av konstverk i Region Värmlands konstförråd.
Konsten att välja
– Att det fanns så mycket hade jag ingen aning om! Det är ju gigantiskt!
Att välja är också en konst:
– Jag hade ingen riktig idé från början, bara ett väldigt öppet sinne och gick på något slags magkänsla, berättar han.
När hans ögon föll på en stor, färgglad målning med en gulblond kvinnofigur och texten ”Guds fred” var det dock något som klack till.
– Det var som en förälskelse. Wow! Nu har jag hittat ett spår.
Djärva färger
Konstnären bakom verket är John Östman, en Filipstadskonstnär med mycket speciell stil. Bara idén att signera ett konstverk med ”John Östman född 1890” säger något om hans egensinne.
– Jag kan känna en väldigt stark släktskap med honom, säger han, som själv jobbar med collage och enligt egen utsago har en förkärlek för ”det skeva”.
På kuppen får man en stark färgbehandling: ”Man blir nästan solbränd”.
Östman och Westman
Efter Östman-fyndet hittade Morgan Stenman också en Westman: Sven Westman, även han en Filipstadsmålare av anno dazumal (1887-1962) med en speciell stil.
Faktiskt slank det med en tredje Filipstadsmålare också, när Svea Janssons (1920-1986) ateljéutsikt fångade hans öga.
– Filipstad måste ha haft någon guldålder. Det kanske är dags att lyfta den? säger han.
Naiv, röd tråd
Genom Filipstadskonstnärerna hittade han en röd tråd, som han beskriver så här:
– Det är det här lite naiva... Jag är väldigt förtjust i det autodidakta, det oskolade, det har jag en stor förkärlek till. Det är väl något jag har i mitt konstnärskap även om jag är utbildad; jag dras till den naiva berättelsen.
26 verk är med på utställningen, väl valda ur samlingens totalt 20 000.
– Så många liv, så många röster. Det finns många som tystnat också, om man ser i arkivet. Tiden har hunnit springa ifrån en del, säger han.
Annat får ny energi, när de får nya grannar på en utställning.
– Man hittar nya dialoger med grejer som har legat länge. Man ser wow, den här!
– Det går som en sus genom hela samlingen när någon kommer in och börjar riva runt, säger Maria Andrén, som är konstansvarig på regionen.
Morgan Stenman har drivits mycket av lust i sitt urval och förhoppningsvis smittar den känslan. Han hoppas att utställningen ska ge energi.
Den som vill se en utställning med hans egen konst i Värmland får vänta lite till. Skoghallssonen har just landat i landskapet igen efter 30 år på annan ort.
– Det är litegrann av en omstart att komma till Värmland. Det tar lite tid och jag är lite ivrig ibland, men jag tänker att om jag blir klar med ateljén i sommar kan jag dra igång i höst, säger han.
Var har du varit?
– Konsten drog mig till Göteborg. Jag gick på Valand där (konsthögskola, reds anm) och gick ut 2000, sedan träffade jag kärleken och hamnade i Stockholm i tjugo år. Fast jag har alltid behållit kontakten med Värmland, ställt ut här och så. Sedan separerade jag och bodde kvar några år i Stockholm, men köpte ett gammal hus mellan Sunne och Torsby.
Det huset, i Bjälverud närmare bestämt, är nu hans permanenta bostad.
– Jag var här typ en gång i månaden och tänkte till slut varför ska jag åka bil hela tiden, när allt finns här framför mig. Det är tre månader sedan jag kom tillbaka på heltid. Det känns fantastiskt! Alla referenser och minnen är så vagt, så det är en nygammal känsla att komma till Karlstad... men det känns verkligen rätt att komma hem.